Confessions of a slightly degenerated mind

Gick man alltså och blev sjuk. Det händer inte särskilt ofta nuförtiden, faktum är att det är blott andra gången detta år som jag sjukskriver mig. Så jag är lite ovan, inte stensäker på vad jag ska ta mig till i isoleringen.

Annat var det på the good old days. Då hoppade inga halta löss. Då kom Syster C med sin video (jag hade ingen), och ett par väl valda band att åse. Min fantasi var inte särskilt stor på just den fronten, så det var alltid samma band: Karate Kid, Karate Kid II, Bigfoot and the Hendersons, La Bamba och, faktiskt, Dirty Dancing. Dessa band var, såvitt jag minns, duktigt utslitna framemot tonåren.

Bonusen under följande år var förstås att man kunde imponera på tjejkompisarna som bara ääälskade Patrick Swayze och Jennifer Grey tillsammans. Det var icke att förakta att man kunde "I carried a watermelon", "Sylvia! How do you call your loverboy?" och givetvis "Nobody puts Baby in a corner" som rinnande vatten. Nackdelen var bara att man då alltid tvingades se den igen. Och igen. Och igen. (Det finns en relativt nybliven mamma i Åselby som, om hon läser detta, just nu känner sig utpekad. Med rätta.)

Men åter till grundfrågan; att behandla sig. En del tips får man förstås, innehållande sömn, C-vitamin, varma bad, whisky, you name it. Och sovit har jag gjort. Så mycket att jag inte längre kan somna. C-vitamin letade jag efter på det lilla, lilla Ica som finns nere på hörnet. De hade inte. Varma bad kanske skule kunna ersättas av varma duschar? Whisky är förvisso gott, men inte när man är sjuk, väl?

Tills jag löst frågan lyssnar jag på dagens låt, som är "The Angel of the Forever Sleep" av och med Marcy Playground.