And then there was film
Filmtorkan är bruten. Ett gäng nya kanaler installerades igår i mitt hem, varför jag kunde se inte mindre än tre filmer i rad innan jag somnade i soffan.
Det var nu inga lillfingerfilmer (ni vet, ut med lillfingret från vinglaset för att visa exakt hur fiiina kulturverk man åskådat), men god underållning för stunden bjöd de alla. Först ut var The Bourne Ultimatum, tredje filmen om Jason Bournes minst sagt traumatiska leverne. Det är Bond på steroider, kan man säga, och full fart mest hela tiden. Spännande, rafflande men lite väl rörigt emellanåt.
I nästa film var det dags för Matt Damon igen, fast tillsammans med George Clooney och Brad Pitt och några andra. Ocean's Thirteen ska man förstås ta för vad det är, varken mer eller mindre. Småroligt och väldigt mycket kändisar, men finessen som gjorde första filmen så bra finns inte längre. Hoppas Steven Soderbergh och gänget inser att det räcker nu.
Till sist blev det en överraskning, ty jag trodde I am legend skulle vara en dålig kopia av magnifika 28 dagar senare. Så var nu inte fallet, den innehåller en hel del gripande scener och lyckas till och med skrämmas ett par gånger. Tyvärr lämnar slutet en stor portion övrigt att önska, och det drar ner helheten betänkligt.
Vad som visades när jag vaknade var inte vad jag tittade på när jag somnade, kan jag avslöja. Recension på det får ni leta efter nån annanstans, detta är en barntillåten blogg. Och föräldratillåten med, för den delen.
Dagens låt är nog "On the road again" med Willie Nelson (given Guitar Hero-favorit).
Det var nu inga lillfingerfilmer (ni vet, ut med lillfingret från vinglaset för att visa exakt hur fiiina kulturverk man åskådat), men god underållning för stunden bjöd de alla. Först ut var The Bourne Ultimatum, tredje filmen om Jason Bournes minst sagt traumatiska leverne. Det är Bond på steroider, kan man säga, och full fart mest hela tiden. Spännande, rafflande men lite väl rörigt emellanåt.
I nästa film var det dags för Matt Damon igen, fast tillsammans med George Clooney och Brad Pitt och några andra. Ocean's Thirteen ska man förstås ta för vad det är, varken mer eller mindre. Småroligt och väldigt mycket kändisar, men finessen som gjorde första filmen så bra finns inte längre. Hoppas Steven Soderbergh och gänget inser att det räcker nu.
Till sist blev det en överraskning, ty jag trodde I am legend skulle vara en dålig kopia av magnifika 28 dagar senare. Så var nu inte fallet, den innehåller en hel del gripande scener och lyckas till och med skrämmas ett par gånger. Tyvärr lämnar slutet en stor portion övrigt att önska, och det drar ner helheten betänkligt.
Vad som visades när jag vaknade var inte vad jag tittade på när jag somnade, kan jag avslöja. Recension på det får ni leta efter nån annanstans, detta är en barntillåten blogg. Och föräldratillåten med, för den delen.
Dagens låt är nog "On the road again" med Willie Nelson (given Guitar Hero-favorit).
Kommentarer
Trackback