Confessions of a slightly degenerated mind

I ett infall av Halvarinism gick jag, med en dagstidning (för inte är de väl kvällstidningar längre?) under armen, till Almas. Detta är, för den som inte är jättebevandrad i Borlänge, en institution i cafélivet här. Och trots att jag varit gäst där många gånger tidigare upptäckte jag idag en helt ny godbit bakom disken. Det som först såg ut att vara en helt vanlig hästkorvsmacka visade sig nämligen vara en hästkorvsmacka med stekt ägg. Tillsammans med kaffet och mineralvattnet blev det en rasande trevlig brunch.

Tidningen å sin sida ögnades mest igenom. Det är tydligen fortfarande samma gamla värld. Och förutom Simon Bank återfanns ingen av de personliga favoriterna bland dagens skribenter. Mest tid gick således åt till korsorden.

En ung dam, som smygläser den här sidan då och då, blir idag tonåring. Vilket förstås känns helt galet för personer som inte fattar hur gamla de själva är.

Hur som helst: Grattis Mandah!

Så var man hemma igen då. Och har så varit sen lördagens eftermiddag. Kommer så att vara till någon gång på fredagen. Det känns bra så här långt.

Nu har ju inte helgen varit särdeles produktiv. Vid ankomsten till Borlänge tog jag och Taallae (han åkte ju med mig från Örebro) snabbt en soffa i Paradiset i besitttning och kollade på fotboll hos New Yorkexpressen. Framemot kvällsmatchen öppnades det burkar. Och igår var vi tillbaka i samma soffa, inte fullt lika pigga.

Då ska denna dag bli mer aktiv, är det tänkt. Arbetsförmedling, Skattemyndighet, Högskola och Kupol ska besökas. Ett jäkla rantande, skulle man kunna säga.

Vissa dar känns tunga intill uthållighetens gräns. Andra är så ljusa och lätta att man bara går runt och ler och spontansjunger för sig själv. Det här blev plötsligt en dag av det senare slaget.

Låten som därför ekar i min skalle är gladlåtarnas gladlåt: OMD:s (står förresten för Orchestral Manoeuvres in the Dark) "Walking on the milky way".

"Man you should have seen us
on the way to Venus,
walking on the milky way,
it was quite a day"

Skattemyndigheter, arbetssituation, skadade tummar och knän och ryggar, arbetsförmedlingar, sura hästkrafter, pollenifierade ögon och annat oknytt göre sig icke besvär. Det har sagts förut och det tål att sägas igen: Kom melankoli och träng dig på, här skall du motstånd finna.

Ur Män som hatar kvinnor, Stieg Larsson:

"Han drar en oxes last och går på äggskal."

Varför måste genier gå bort?

Tanken var att färden skulle ställas mot Borlänge framemot måndagen. Taallae yrkade på annat. Och jag vek mig omedelbart. Så istället anländer jag till Dalarna redan under morgondagen. Smidigheten i att Norrköping ligger där det ligger i förhållande till Borlänge gör att jag också kan hämta upp nämnde herre i Örebro på vägen.

Råkar man händelsevis ha vägarna förbi Örebro är det förstås dumt att inte passa på att terrorisera paret Spoon samtidigt. Så även det kommer jag att hinna med, som ett första steg i att försöka klämma in så många som möjligt under ett Dalabesök. Hittills är Hagge och Film-Tobbe stupsäkert inbokade. Ett besök på New Yorkexpressens altan är aviserat, men det är också en sväng till Mr Frimmos nya lya (dock inte av Mr Frimmo själv). Tiden utvisar vad som blir av.

Oavsett om det blir altan eller lya finns ett par element som osvikligt kommer att finnas med i ekvationen: Malthumlejästochvatten, Weird Al Yankovic och antingen Richard Cheese eller "Skattlösa Bergen". En hel del "djupa" samtal lär det också bli. Underbart.

Min snart två månader långa hemmafrukarriär har lärt mig en del redan. När det viks tvätt står det till exempel strax klart att det finns vissa underkläder på vilka det inte går att skilja fram från bak, upp från ner eller ut från in. För att inte föra det resonemanget vidare - och riskera att bli kallad snuskhummer - säger jag som Hollands genom tiderna förnämsta export, herr Vreeswijk:

"Nu blev du allt nyfiken, eller hur käre bror?
Men jag säger inte namnet på den by där de bor!"

Hade jag varit en tvättäkta inbiten tv-spelsnörd hade jag denna morgon gråtit blod. Jag osthyvlade nämligen tv-spelandets ovärderliga tumme, den vänstra. Så istället var det där blodet flödade. Jag hade så att säga inte tumme med verktyget ifråga. Annars är det ju en tumregel att hålla fingrarna borta. Det får man inte tumma på.

Nu gissar jag att jag får tummen ner av vissa läsare. Ordvitsar gör sig bäst in person. Eller, om man frågar just dessa tänkta läsare, gör de sig inte alls.

Undersökningar visar att hämtpizza, Sagan om Konungens Återkomst och mycket trevligt sällskap är lysande komponenter för en onsdagskväll. Efter att "Oh, Sam" sagts för hundratjugosjätte gången i filmserien, Aragorn sjungit och hoberna fällt sina sista tårar satt man mätt, belåten och tillfreds med livet.

Ett grymt pizzatips är förresten fröken Ahls special, som är en förfining (enligt min smak) av Mr Spoons ständiga följeslagare när han lämnar Helenas i Borlänge. Där han lyser upp över en Margerita med kebabsås är det istället Hawaii med dito sås, från Neptun, som inmundigas i Peking. Och det är alltså himla gott.

En dag fylld av obesvarade samtal och absolut ingenting annat är på väg att ta slut. Eller ja, dagen som sådan tar inte slut. Bara den där ledan av att ingenting produktivt görs eller sägs eller ens funderas på. Som tur är klarar jag allt som oftast av att sluta vara eremit när fröken Ahl kliver genom dörren. Och det är definitivt enklare att vara social när man har någon att socialisera med.

Egentligen ska jag inte överdriva denna dags gråa nyans. Jag har faktiskt pratat lite på det där pratprogrammet på datorn, läst lite, löst lite korsord och börjat korrekturläsa fröken Ahls c-uppsats. Dessutom har jag alibi för en opromenerad och totalt inaktiv dag: Det har regnat nästan hela dagen.

Snart bryts som sagt tristessen. Med tvättstugebesök. Vi vet allt hur man roar sig en piglördag.

Igår var det näsan i vädret, vill jag lova. Med besked. Detta då en vinprovning besöktes. Och för någon som dricker vin väldigt sällan, för att egentligen säga aldrig, känns en vinprovning inte helt hemtamt. Som tur var bjöds läckerheter att äta också, ett område jag känner mig desto mer hemma på.

Blev jag alltså, genom fröken Ahl och hennes jobb, bjuden till en middag där det skulle ätas gott och socialiseras med diverse sponsorer. Vad fröken Ahl dock inte visste var att det också handlade om vinprovning. Hade hon vetat det hade jag med allra största säkerhet inte blivit inviterad, eller tackat ja om denna invit ändå dykt upp, då det skulle ses som enormt bortkastat på en annan.

Iallafall vandrade jag in bland skjortor, slipsar och backslicks för att lyssna på folk som berättade varför ett vin var ett vin och hur ett vin blev ett vin och så vidare. Intressant, visst, men jag kan inte låta bli att fnissa när folk står och med stort allvar förklarar att något som flyter har pondus, är kärvt men blommigt och/eller innehåller fruktsmaker som absolut inte finns. Ett fnissande som snabbt övergick i irritation när man bara ville äta men inte fick. Som extra bly i cementskon skulle det också berättas långa haranger om maten innan man fick smaska i sig.

Men vilken mat det visade sig vara. Hade nån berättat det innan hade jag kunnat vänta en timme till. Det var lufttorkade skinkor, ostar, salami och kyckling; en sammanlagd smakbit av det italienska köket. För att ge en fingervisning om hur fantastiskt god maten var tyckte jag att vinet plötsligt smakade himmelskt.

Under gårdagseftermiddagen och nu på förmiddagen har jag, så officiellt det kan bli, inträtt i... Tja, låt oss kalla det vaktmästaryrket. Det har rensats ytor, ställts i ordning kontorsmöbler, åkts till soptippen med gamla datorer och en del annat. Och den som bör äras för att jag inte bara sitter och odlar röv är fröken Ahls eminente kollega/chef/vadhannuär Conny.

Han frågade om jag ville göra en insats, och det ville jag ju. Till protokollet skall föras att jag återigen - spott, spott, ta i trä, peppar, peppar - gjort en släpvagnsfärd utan att behöva backa en millimeter. Världen är fortfarande en säker plats.

Och nej, jag var inte en vaktmästare i stil med diton i Scrubs. Mer som legendaren Kenneth på Soltorgsgymnasiet (fröken Ahl, Taallae, Mr Spoon, Hagge, Mr Frimmo och förmodligen även New Yorkexpressen ler nu en aning för sig själva).

Papper, förklaringar, bestämmelser, förordningar, regler, undantag, paragrafer, att-tänka-på, företagsuppgifter, verksamhetsbeskrivning, personuppgifter, kundkrets, hit, dit, förvirring, förtvivlan, kräkas, grina, sparka, slå, bryta ihop.

Det är där, precis på den tunna lilla linje som ibland håller somliga från nervsammanbrott, jag just nu balanserar. Fy fan för att någonsin bli frilansare. Det kan aldrig vara värt att försöka fylla i papper om F-skatt bara för att man vill sälja sina alster. En djungel utan dess like, bortom all rim, reson och förståelse, har jag vandrat till och genom. Ändå fattar jag lika lite nu som innan jag började. Om inte ännu mindre.

Jag har alltid kunnat vara stupsäker på två områden där jag är hopplöst och hjälplöst bortkommen: Datorer och bilar. Till den listan läggs nu skattepapper och dess betydelse.

Norrköping och undertecknad gonar sig i sommarvärme. Föräldrar, systrar och allehanda bihang drar till fjälls för skidsemester.

Vårt är ett märkligt land.

Vem känner egentligen vem? Känner du mig? Känner jag dig? Känner vi rentav varandra? Isåfall; hur känner vi varandra? Och borde vi känna varandra?

Jag har ingen aning.

Under gårdagsaftonen kom jag på mig med att kunna hela, hela jävla, texten till en reklamlåt för kyckling som gick för säkert tio år sedan. Även om det, för någon som ofta äter kyckling, kan stämma in någorlunda på känslorna är det en ofantligt fånig låt. Och ännu ett bevis på att något inte står rätt till i mitt huvud.

Det hade ju varit nåt helt annat om en reklamlåt för att panta burkar, populär för drygt fyra år sen, skulle kunnas utantill. Den låten försåg nämligen New Yorkexpressen mig med på en bränd skiva, efter att av någon mystisk anledning tyckt att jag använde den melodin in absurdum. Skivan bestod av bara den låten. Inte mindre än fjorton gånger den låten.

Så om man hör någon gå runt och nynna "Ta ett första steg, å titta roont (titta ru-unt)...", så kan det vara jag. Det är till och med alldeles säkert jag. Däremot behåller jag "På torsdag äts det ärtsoppa, på lördag är det fest, men fredag är ändå den dagen som känns bäst..." helt och hållet i mitt huvud. För allas bästa.

En av Borlänges (jodå, nog tar vi åt oss av äran, trots att hon varit Stockholmsbo ett längre tag) stoltheter var på besök i Norrköping igår. Och när fröken Ahls vänner, med Paj i spetsen, undrade om inte jag ville följa med eftersom fröken Ahl själv hade andra förpliktande angelägenheter var jag inte sen att säga nej.

Och ojojoj, vilken spelning det var. Miss Li sparade inte på krutet för en sekund. Varenda guldkorn från Late night heartbroken blues (det vill säga ungefär varenda låt) radades upp. Bäst på spelningen var just låten "Late night heartbroken blues" och "Miss Li". Att Maia Hirasawa också stod för en riktigt fin spelning innan gjorde inte kvällen sämre.

När jag sen travade hemöver efter spelningen kom jag upp bakom ett sällskap bestående av två äldre par. När en av männen hörde stegen och tittade bakåt hoppade han lite skrämt till. Varpå en av kvinnorna, gissningsvis hans fru, på en aning högtravande stockholmssmål sade:
- Men Gunnar, inte behöver du väl bli rädd för ungdomar!
Svaret blev, på klockren östgötska:
- De vet man aldri, de finns så mycket bouvar å bandeiter nuförteiden. (Jag ber om överseende för stavningen, håller som bäst på att lära mig östgötska språket.)

Jag undrar bara vilken av kategorierna jag tillhör, bovar eller banditer? Jag känner mig mest som en bov, måste jag erkänna. Det känns mindre farligt med bovar, det är väl ungefär skurkarna i Bamse. Banditer, det är ju såna som bröderna Dalton. Och så stor haka har jag inte.