Confessions of a slightly degenerated mind

I en kommentarväxling med Hanna tidigare skrev jag under på att det är mindre förnedrande att sitta i kassan på Ica än det är att vara programledare för tveksamma ordlekar i tv. Detta står jag fortfarande för, jag har all respekt och tacksamhet till de som tar betalt av mig på affärn. Men icke desto mindre tycker jag ibland väldigt synd om dem.

Som nyss, när jag var på Konsum runt hörnet. När jag kommer till kassakön består den av tre andra personer och mig. Men den första av oss är en irriterad och stressad kvinna som vunnit storkovan - 35 kronor - på Femmanlotter och nu vill ha sju nya. Problemet är bara att sådana inte säljs på Konsum, vilket flickan (hon var inte mycket äldre än flicka) i kassan försöker förklara. Det nöjer sig inte damen med utan kräver sina Femmanlotter, hon hade minsann sett reklam för dem.

Medan flickstackarn förgäves söker dessa lotter växer sig kön längre och längre. Dessutom börjar nu en gubbe, ännu mer stressad och irriterad (och för all del irriterande), efter lottanten muttra något om att han nog borde få smita förbi med sitt köp. Något som inte går på grund av datasystemet i kassan. Irritationen växer i takt med kön.

När till slut både sura tanter och gubbar försvunnit efter att ha fått det de ville eller nästan ville ha (tanten nöjde sig till slut med en tialott och en triss) var det dags för damen före mig. Och när hon ska dra nåt sånt där vuxenkort som man får poäng på, eller nåt, så fungerar det inte. Flickan i kassan drar det i apparaten, försöker göra rent det i en sån där kortrenare, dra det igen, knappa in siffrorna på kortet, dra det igen... Men inget fungerar. Tack och lov har denna dam lite mer förnuft än att börja bråka, och säger istället att det inget gör. Men i samma stund som jag betalat för min mikropizza och frukt brister damen ut: "Men herregud, jag har fått för lite pengar tillbaka!".

Där lämnade jag Konsum.

I vanliga fall skulle även jag ha blivit mer än lovligt irriterad på att det tog sån tid att bli klar. Men just idag hade jag kommit från en ryggmassage som fröken Ahl skänkt mig i ett påskägg. And I tell you, om man inte blir lugn och och tillfreds efter en sån behandling blir man det aldrig. Dock trodde jag inte det när jag stegade in i rummet. Där fanns en bänk som liknade ett mellanting mellan sjukhussäng och något från en tortyrkammare. Den där kan aldrig vara bekväm, tänkte jag. Fem minuter senare sov jag som en bebis. Lugn musik och knådaden av muskler som behövde knådas för flera år sen gjorde sitt till, och jag vaknade som en ny människa. Om inte annat är det något flickan på Konsum kan vara glad för.

Lösandes ett korsord (jag är inte bara hemmafru, jag är pensionär också) får jag fram ett synnerligen roligt citat från den nyligen bortgångne italienske filmproducenten Carlo Ponti:

"När en film gör succé är den en affär. När den inte gör succé är den konst."

I samma korsord stod också "Slingrar sig undan" på sju bokstäver, började på s. Det visade sig vara "smitare". Men det kunde lika gärna varit "Staffan". I och för sig tog jag mig till Bauhaus och letade efter det jag skulle leta efter (utan vidare värst resultat). Av det där andra jag skulle göra blev dock intet. Jag sköt fram det till morgondagen. Men nu ringde Andy från Sälen med uppdrag som ska göras imorgon. Så den där morgondagen med andra sysslor blir en annan dag. Igen.

Nu jäklar ska det bli ändring. Jag kan inte sitta här och läsa och blogga och läsa bloggar. Solen skiner för fulla muggar och jag har litegrann att göra. Problemet har varit att Män som hatar kvinnor är svår att lägga ifrån sig. Men vafan, jag tar den väl med mig.

Så när jag gjort det där andra - vilket bland annat innefattar ett besök till Bauhaus för att stärka min manlighet - kan jag sjunka ner på en ljummen vårbänk och låta Mikael Blomqvist och Lisbeth Salander fortsätta med sina göranden och låtanden. Det vore ju taskigt av mig att hålla dem från att göra sitt jobb bara för att jag måste vara hemmafru.

När det först nämndes att Lars Adaktusson och Janne Josefsson (eller Janne Tosesson på "Uppdrag Förvanskning", som han heter i 91:an) skulle debattera grävande journalistik på Nyhetsmorgon dök storstilade bilder upp framför mig. Jag såg likheter med en straffläggning mellan England och Tyskland, en brottningsmacth mellan Karelin och en björn eller en head-to-head mellan Lucky Luke och Billy the Kid. Lika ovisst och rafflande och välspelat skulle det bli.

Det blev det inte. Adaktusson gnällde i största allmänhet och Josefsson bjäbbade tillbaka, utan att någon av dem fick något sagt alls. Ungefär som om England inte slagit en enda straff i ribban, Karelin bara klappat på björnen eller Luke och Billy tömt sina sexskjutare (det är en revolver, inget annat) utan att ha träffat ett enda skott.

Och varför har ingen informerat mig om att Tokyo Story, eller Föräldrarna som den heter på svenska, idag gick på ettan? Lite för sent fick jag reda på det. Den som läser detta efter att ha sett denna underbara film vet förmodligen precis varför jag tycker det är synd och skam att ha missat den.

Då Mr Spoon ifrågasatte min rätt att använda "Peking" om Norrköping trots att jag inte riktigt visste varför det kallades för Peking tillsatte jag en utredning. Denna utredning bestod av jag och mig själv, gjordes för cirka en minut sedan och var klar på fem sekunder. Resultatet redovisas här, kopierat rakt av från Wikipedias kuriosa om Norrköping:

"Norrköping kallas ibland för 'Peking'. Detta efter att Sven Hedin en gång förklarat att 'Peking respektive Nanking betyder Norra respektive Södra Staden, ungefär som Norrköping och Söderköping'."

Hädanefter hoppas jag alltså få kalla Norrköping för Peking, när jag så önskar, utan att få någon som helst skit för det. Och lita på att jag nu följer Spoons blogg slaviskt för att få reda på varför Örebro heter Örebro, vilken etymologisk  förklaring det finns bakom namnet Tarkovskij och varför i hela friden precis uttalas peschiis.

Snart bär det iväg igen. Snart och snart, om knappt två veckor. Då blir det en längre visit i Borlänge, och förhoppningsvis ska jag hinna träffa alla jag vill träffa. För att allt ska klaffa har jag redan börjat planera. Först ut i kalendariet: Hagge, en vän jag inte träffat på åt helvete för länge. För den trogne läsaren (yeah, right) av denna sida kan jag berätta att det är han som döljer sig bakom "pokerbordet på Hushagen" som nämnts tidigare.

Jag kommer förresten aldrig att kunna skriva det riktiga namnet på Hagge här, då han är på gränsen att bli kändis. Han är nämligen trummis i Kiss and Tell, som jag länkar till här bredvid. Och om det skulle komma ut att jag känner både Trumslagarpojken och Hagge (som alltså också skulle kunna bli kallad Trumslagarpojken, men för enkelhetens skull kör jag på Hagge), då kommer jag väl aldrig att få vara ifred.

Igår kväll nöp jag mig blå. Jag nöp mig röd. Jag nöp mig gul, lila, svart. Armbågen såg mer ut som en regnbåge innan jag förstod att det faktiskt var sant. Det som visades där på tv:n var ju så osannolikt att det inte ens finns på dvd.

United mosade Roma igår. Det var förnedring, förkrossning och förbaskat kul att se. Och framförallt var det sju mål mot ett.

Aldrig någonsin har jag sett något liknande, och det är högst troligt att jag aldrig får se nånting i samma genre igen. På sporten berättar man om att det var nästan femtio år sen en match slutade i (nästan) lika stora utklassningssiffror. Då var det Real som stod för bedriften. United själva har aldrig varit i närheten av såna siffror i Champions League.

När det nu hände kände jag mig som sexton igen. Då, för åtta år sen, var United laget på världens topp. Och då spelade de två matcher som är lika klassiska som den igår blev. Dels en fantastisk vändning mot Juventus i kvartsfinalen. Dels förstås själva finalen, där Bayerns guld blev till sand på övertid. Undertecknad skrek, närapå grät, av lycka. Det gjorde jag igår också.

Folk alltså. Folk som eventuellt, kanske, möjligen vill att man ska jobba. Folk som inte vill att man ska jobba. Folk som vill att man ska jobba, men inte just där och inte just då eller nu. Folk som tycker att det nog vore bäst om man sadlade om till ett yrke där det faktiskt finns jobbmöjligheter, typ programledare för ett hjärndött program på tv där man ska prata om absolut ingenting tills någon stackare ringer in och gissar att ordet slutar på "imma" är simma. Såna verkar det ju finnas massor av.

Alla dessa folk börjar jag iallafall bli trött på. Jag blir ännu tröttare av att jag måste ha med dem att göra. Och ännu lite tröttare av att jag blir tröttare. Jag hoppas bara att de inte är folk som folk är mest.

Ur Vi som aldrig sa hora, Ronnie Sandahl:

"Göteborgs Rapé. Ett ord som smakar som en tid."

Sannare än så blir det inte.

Ett platskrig skulle kunna vara en kamp om att få anställning någonstans. Eller det där bittra knuffandet på ståplats under en konsert, där alla försöker se så bra som möjligt. Men ett platskrig är för mig något helt annat, något mycket allvarligare.

Striden börjar med en diskret förflyttning av huvudstyrkan in i neutralt territorium mellan två parter. Anfallaren (det är alltid samma en som anfaller) har segervittring direkt. Samtidigt börjar försvararen ana oråd, och lägger sig utmed hela försvarslinjen i ett desperat försök att hålla motståndet stången vid gränsen. Framförallt läggs koncentration vid det norra området, där det nyss syntes framryckningar hos anfallaren.

Då smäller det i söder. Snabbt och lömskt väller fotsoldater in genom det oförberedda skyddsverket. När dessa så har tagit sig in fortsätter också huvudstyrkan, innan det magstarka kavalleriet med vässade armbågar slutligen tar sig in på det chanslösa området. Väl där förs ett psykologiskt krig med ständiga konstiga ljud och överdriven värmetillförsel. Inte förrän eld upphör ringer ger sig anfallaren av. Men lita på att hon återkommer.

Vardagslivet, eller snarare varnattslivet, kan verkligen vara en strid ibland.

I gott sällskap har man varit hela helgen. Och det redan från start. Strax utanför Gurkstaden återfinns ett stycke charmtroll och hennes föräldrar. De (mestadels föräldrarna) bjöd på god mat och dryck, och det bevisades än en gång att det inte bara är en fröken i Ahlfamiljen som är trevlig.

Om fredagen kom en färd till gamla hederliga (nåja) Borlänge för en mellanlandning, innan det blev skogarna kring Tansen dagen efter. Mama und Papa var den här gången värdar, som vanligt förträffliga sådana. När påskmiddagen dessutom kryddades med Syster C och hennes telningar samt Perra Nicholson var lyckan gjord.

Till och med när jag varit associal denna helg har jag varit i fantastiskt sällskap. Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora är direkt en given favorit. Läs den, det är mitt tips. Men tro för all del inte att det ska vara lättsamt. Den är underbart svart rakt igenom.

Det är upplyftande att se nyheterna nu på morgonen. Nyhetsmorgon vet nämligen att berätta för mig hur korkad jag är. Är man så dum att man ger sig ut på bilvägar under påsk har man med största säkerhet satt sin sista potät. Och ändå sätter jag mig i (den nytvättade) Brego om några timmar och åker en sisådär tjugu mil. Målet är Västerås.

Gurkstaden itself alltså. Hemmet för Arosvallen, en gång i världen allsvensk arena, och Rocklundahallen, en gång i världen elitseriesk arena. Nu är det varken Aros eller Rocklunda som lockar, det handlar om fröken Ahls broder med familj som bjudit in till påsksamkväm, vilket torde bli mycket trevligt.

Som om det inte vore nog med korkade idéer när man drar ut på vägarna idag blir det en sväng ytterligare imorgon eftermiddag. Då ställs kosan mot härliga Dalarna, för påskfirande med Mama und Papa, Syster C och Syster J med respektive bihang och givetvis fröken Ahl.

Förmodligen spenderas detta firande i en stuga i skogen, långt från allt vad datorer, servrar och modem heter. En aningen längre helgträda än vanligt är alltså att vänta för denna sida. Icke desto mindre önskas alla en riktigt glad påsk.

Igår inte bara startade ovanligt, den slutade ovanligt också. Dels för att United tog stryk av Roma, förlorar är annars något United numer sällan sysslar med. Dels för att Kapuscinski lästes ut.

Och jag vet inte jag. Det är ingen tvekan om att jag gillar boken, med ett mycket trevligt sätt att förhålla sig till nutid och dåtid samtidigt. För en språkfascist som en annan är det också angenämt att se en fellow sådan i aktion. Det märks, trots en översättning från originalspråket (min polska är inte vad den borde vara), att Kapuscinski definitivt höll språket varmt om hjärtat.

Men eftersom jag är uppslukad av På resa med Herodotos fram till ungefär sidan 273 (av 285) är det med stor besvikelse sidorna därefter läses. Det som innan är fyndigt, smart och originellt fylls plötsligt med klyschor beskrivna med "helt vanligt" språk under de sista sidorna.

En sån tur att tristessen i slutet bryts, på allra sista sidan, av en av de vackraste meningar jag läst:

"Vi står i mörker, omgivna av ljus."

I valet mellan Lehane och Larsson, angående kampen om vad som ska läsas härnäst, blir svaret - Sandahl. Vi som aldrig sa hora inhandlades i Stockholm, och jag kan inte hålla mig längre. Så här långt skriver han romaner som han skriver krönikor.

En Bondbrud är en Bondbrud. Vare sig man gillar Ursula Andress mer än Halle Berry eller Britt Ekland mer än Izabella Scorupco blir jag inte särskilt förbryllad eller irriterad över såna påståenden. Men kom inte och försök smälla i mig att Daniel Craig nånsin kan mäta sig med Sean Connery. En Bond är en Connery, eller möjligen en Moore.

Sen får Casino Royale, som film betraktat, vara hur bra den vill.

Eftersom Uniteds matcher i Champions League visats flitigt i TV6 den här säsongen trodde jag förstås att även kvällens drabbning var tillgänglig för en annan. Janson upplyser mig om motsatsen. Så jag gick upp helt i onödan imorse.

Och allt bara för att en viss svensk anfallare inte vill spela en hel vårsäsong bland fotbollens finest.

Varför spelar då inte United varje dag? Så man kom upp i tid, så att sägandes. Sällan har en produktivare Sporreförmiddag skådats i Norrköping. Genom tips från en eminent kollega till fröken Ahl hade jag fått nys om ett ställe där man kunde lämna in bilen för dekamouflering. Invändig som utvändig. Så dit rattade jag, och en timme senare var den mycket riktigt helt ren. Invändigt som utvändigt. Lättnaden sprider sig.

Under nämnda timme promenerade jag en sväng in till stan, hämtade info på universitet och lärde mig ytterligare genvägar i Peking. Ändå hann jag med en liten kopp kaffe i solen. Det är inte utan att man känner sig nöjd med dagen så här långt.

Rubriken syftar, aningen ironiskt, till min självdisciplin som måste hjälpas av magkittlingar och ärenden för att infinna sig. Den (rubriken alltså) är dessutom en underbar replik från Djungelboken, uttalad av överste Hathi:

"Ahh, såna tider. Disciplin, disciplin överallt!"

Med tanke på att det säkert var tio-femton år sen jag såg filmen verkar det inte bara vara elefanter som aldrig glömmer.

Att vara uppe vid denna jämförelsevis tidiga timme kan tyda på ett antal saker. Till exempel kan man kanske tro att jag har ett ärende av relativ importans vid åttasnåret. Eller att jag just idag sprungit upp ur sängen, sjungit "Go' morron, go' morron!" och sedan satt mig framför datorn för att låta världen veta hur fantastisk den är. Ett tredje alternativ är att jag gjort en halv Halvar, som startat något av ett nytt liv och numer går upp fem om morgnarna.

Kännandes mig lite som Brasse säger jag fel, fel, fel. Den enda, och alldeles enda, anledningen till att yours truly redan är vaken är att jag inte kan sova på grund av fjärilar i magtrakten. För ikväll smäller det.

United möter Roma i Champions Leagues kvartsfinal. Och jag är alltså redan nervös. Hur ska det se ut till kvällen?