Confessions of a slightly degenerated mind

Ramlar över lite reklam som antingen Annso eller Annsi pillat ihop och som hamnat i Sportbladet. I ett huj sitter jag på kontoret nånstans i Dalafjällen. Munhuggs med Andy. Hämtar kaffe med Annsi. Frågar Annso hur det är med Dallas. Garvar med Marigold när Flash återigen bestämt sig för att inte spela efter hennes regler.

Emellanåt blir det plågsamt tydligt hur mycket jag saknar Sälens finest.

Helgen gick nu inte bara åt till läsande och festivalföljande. Det hanns även med att inträda ännu ett steg i hemmafrurollen. Den maskulinare (nåja) versionen av hemmafrun iallafall. Ett par-tre hyllor fick jag äran att borra upp, vilket givetvis följdes av cirka fem minuters verk- och självdyrkan under belåtna skrockanden och ordalag som "Nä, dä va ju inte så jävvla svårt, vettu" medan jeansen rättades till in absurdum. En helt macho avrundning av en helt macho syssla, med andra ord. What a man, what a man. Eller nåt.

I bästa konsumentanda har det också jagats en hel del produkter under veckändan. Med början på stadens gator, där jag fann en jacka som nu pryder mina överkropp så fort jag passerar en spegel. Vidare var tanken att hitta Jamie T:s skiva - till ett skäligare pris än det jag fann tidigare - och ett stycke Simpsons-säsong (den åttonde i ordningen).

Dessa senare äventyr fick inga lyckade utfall här i stan, varför kosan styrdes till ett annat -köping. Linvarianten, that is. Där finns nämligen ett Ingvar-Kamprad-Emmaboda-Anånting-hus, och vi kan väl åtminstone låtsas att jag hade något att säga till om angående färden dit. Efter att jag hittat Simpsons i en affär bredvid, men givit upp om Jamie T, förlorade fröken Ahl sig bland ljus, köksprylar, inredningssaker och allehanda praktiskheter.

Jag gick bakom, agerade sherpa och fascinerades av fenomenet manligt-kvinnligt på ett möbelköpcenter.

Med risk för att bli nedsablad ska jag erkänna att jag såg Melodifestivalen i lördags. Eller ja, det roligaste av den iallafall. Poängutdelningen. De flesta låtarna kunde jag vara utan.

Jag hade ändå en favorit. Andreas Johnsons bidrag var det klart bästa, tyckte jag, med The Ark som lika klar tvåa och resten nånstans därefter. Så helt missnöjd med utfallet kan man kanske inte vara. Det festligaste med hela festivalen hittade man dock i eftersnacket. För det första tyckte jag det var hysteriskt roligt att Carola blev ignorerad av segrarna, som sprang förbi henne som ett skenande Luuk.

Nästa rolighet stod Tommy Nilsson för, när han stolt frågade hur många som hållit nollan i Globen. Så tar man en förlust, självdistans är bara förnamnet.

Till sist satt Ola Salo i morgonsoffan imorse och fick frågan, av Micke Leijnegard, om hur stor skillnad det är mellan en spelning på Hultsfred och en Melodifestival. Svaret blev: "Tja, de flesta Hultsfredsspelningar brukar vara längre än tre minuter...".

Aldrig hade jag trott att jag kunde skriva så här mycket om schlager. Men det går tydligen.

"Tillägnad den man som hösten 1856 i Utica i staten New York avtjänade straff för misshandel av Judas Iskariot, då han tryckt in nyllet på en vaxdocka föreställande denne falske profet, som förevisades i Artemus Wards kringresande vaxkabinett, därmed förstörande hela Jesu sista måltid, med motiveringen att Judas Iskariot skulle ha på roten och icke ostraffat få visa sig i Utica, vaxdocka eller ej."

En man som kan inleda en bok med en sådan dedikation är förstås ett geni över de flesta andra. Och Henrietta ska du också glömma är så här långt precis så bra som man kan förvänta sig.

Det faktum att Mr Spoon nu äntligen fått sin födelsedagspresent gör att jag äntligen kan skryta. Jag ska nämligen på Dylan i slutet av denna månad. Bob Dylan, alltså. Och det känns inte bara jobbigt, om man säger så. Mer skrytande kommer att dyka upp här framöver, var så säkra.

Såg också att Mr Spoon var rädd att Anna med stort A ansåg honom vara en ost. Det var ju inga Gouda nyheter.

24-åringarna står numer som spön i backen. Idag är det min ständige mobbare och eviga citatbollplank som når denna aktningsvärda ålder. I wanna love you but you're growing old, Mr Spoon. Grattis som fan.

Inlägget innan det här skulle inte alls handla om barnskådisar. Det skulle handla om något som verkligen betyder något. Som det här:

Leksand går in i kvalserien ikväll. Borta mot Malmö. Jag är faktiskt redan nervös. Ve den som ikväll inte håller tummarna. Själv blir jag det trevligaste sällskap man kan tänka sig, i brist på TV4 Plus springandes mellan Sveriges Radio P4 och text-tv:n.

Det är till att skapa ett bra första intryck på fröken Ahls vänner.

I efterdyningarna av tankarna om Kalle och Chokladfabriken funderar jag kring barnskådespelare. Freddie Highmore, som spelar Kalle, är en av väldigt få av den arten som inte joggar mig på nervknutarna med sin blotta existens (som Haley Joel Osment eller Dakota Fanning). Därför kommer jag också på att det kunde väl vara trevligt om den där killen fick växa upp och bli skådespelare även när han är stor, och inte fastna i samma träsk som så många andra.

Jag fattar inte riktigt det där fenomenet med unga stjärnor. Finns det någon barnskådis eller tonårsmusiker, förutom Stellan Skarsgård, som inte dekat ner sig totalt innan de ens kommit in i målbrottet? Macaulay Culkin gjorde sin tredje resa till torken när han var typ fjorton, nämnde Osment drack för inte så längesen ett par helor och parkerade  bilen på en lyktstolpe, Spritney Bears är det väl ingen idé att ens tala om. Och listan goes on and on. Förhoppningsvis utan Freddie Highmore som nästa namn.

Är det inte det ena så är det det andra, sa flickan som blödde näsblod. Då bloggen på senaste varit snäll och medgörlig har jag gått runt och trallat och fånlett för mig själv, med vetskapen om att kunna skriva när andan faller på. Således blev det en aning irriterat när morgonen kom med ett elbrott som för ett par svettiga timmar omöjliggjorde all publicering.

För alla som inte redan räknat ut det med lillfingret kan jag berätta att problemet är avhjälpt. Så istället kan jag nu ägna mig åt att sprida ett par filmiska lovord.

Kalle och Chokladfabriken besågs nämligen igår. Och det var väl en viss skillnad från den serie som gick på Bolibompa när man var liten, där Ernst-Hugo berättade om Willy Wonka och gänget. Förväntningarna på filmen var ganska höga med tanke på att Tim Burtons filmer brukar gå hem ordentligt i det sporrska hemmet. Framförallt om den där snyggingen Depp är med. Inte huvudsakligen för att han är snygg, utan för känslan han sprider vare sig han spelar Jack Sparrow, Raoul Duke (mmm, Fear and Loathing in Las Vegas, rahh) eller Edward Scissorhands.

Depp gör väl ingen besviken här heller. Men behållningen i chokladsmeten är ändå, för en filmnörd som mig eller Mr Spoon, referenserna till andra filmer som radas upp. Spår av Burtons egna verk (Edwards Scissorhands) och en snygg hyllning till Stanley Kubrick (2001 - Ett Rymdäventyr, Barry Lyndon) är de tydligaste små blinkningarna till filmhistorien. Sådana saker mår jag bra i hela kroppen av. Det gör faktiskt Kalle och Chokladfabriken värd att se igen. Man kan ju gå sta och hitta nya referenser nästa gång.

Är det hemskt trångsynt att tro att en institution som Arbetsförmedlingen faktiskt skulle se till att hjälpa en med jobb? Av någon i Borlänge fick jag reda på att jag måste höra av sig till någon Örebro för att någon i Stockholm skulle kunna se att jag ville syssla med det jag sysslar med. Av denne någon i Örebro får jag då veta att någon i Borlänge inte alls verkar ha allt om rätt sida foten, varför någon i Stockholm fortfarande inte kan se att jag är arbetssökande. Det hela slutar med att jag förmodligen får knalla in till någon i Norrköping för att eventuellt få klarhet.

Det roligaste med det hela är att jag från början ville prata med någon varsomhelst för att få lite tips och råd om eventuellt frilansande.

Efter en diskussion med New Yorkexpressen på datorns pratprogram visar det sig att det är väldigt lätt att få fel uppfattning om ett däckbyte. Slangar, gummin, hål och andra saker för i dessa tider inte tankarna till cyklar i första hand. Givetvis beror det lite på vem man pratar med, men ändå.

Själva arbetet gick hur som helst åt skogen. När gamla grepp som att använda vatten för att se var luften pyser ut inte funkar, då är det kört. En och en halv timme senare svor jag klart och gick därifrån. Fortfarande med pyspunka.

Man hade ju hört att Djävulen bär Prada skulle vara något alldeles extra i komedigenren. Meryl Streep skulle vara det elakaste man sett på film, storyn vara annorlunda och allehanda övriga hurrarop. Som någon som trott på denna hyllningskör var det således med stora förhoppningar dvd:n slogs på igår. Tji fick man, så att säga.

Streep är elak, absolut, men inte alls så överjävlig som jag trodde krävdes för en Oscarsnominering. Storyn följer varenda Hollywoodsk riktlinje som finns för en komedi, inte en endaste gång blir man överraskad. Dessutom lämnar filmen en enormt unken eftersmak. Det verkar nämligen som att det är omöjligt för en kvinna att lyckas om hon inte är ett komplett as och/eller fullkomligt misslyckad socialt. Men det gör ju ingenting, eftersom snälla flickor kan få nästan lika fina jobb iallafall. Och så kan de gå där och le sött i slutändan, samtidigt som min mage tar ordentliga funderare på om den ska behålla kvällsmaten eller ej.

Vissa djävlar var alltså en besikelse. Tur då att elva röda diton senare under kvällen såg till att man somnade med ett leende på läpparna. Hela Hospitalsgatan blev varse att United segrade igår, den saken är klar. Att det avgjordes av Henrik Larsson, i hans sista match på Drömmarnas Teater, var inte alls dumt. Ännu odummare hade det varit om han stannat.

Sitter och går igenom gamla texter för att fundera ut vad man ska lämna ut som arbetsprover. Görandes detta är det lätt att man kikar på sina äldre alster och fnissar lite åt ens egen naivitet som känns så gammal. Eller åt ordval som man glömt att man hängt upp sig på.

Iallafall fastnar jag idag på en krönika som jag brann för en gång. Den handlar om att bevara dalmål, och att försöka lära nymasar dialekten när de flyttar till Dalarna. Det var mest på skoj, men med lite allvar.

Och jag är helt säker på att jag skulle ha uppskattat en sån institution här i Curryputt. Om inte annat för att vänja mig av med fjortisfnittret som väldigt lätt lämnar mina läppar när jag hör någon prata. Med detta inte sagt att jag klankar på den lokala dialekten, den är underbar.

Inte säger jag heller att jag kommer att tvätta bort min, trots reaktionerna den får. Förr flyger grisar och fryser infernon.

För en som inte sett annan nederbörd än otinad på senare tid är det en ganska ovan syn man möts av genom fönstret. Men det regnar faktiskt. Så det blir en dag inomhus, innehållande cykelreparation, läsning och film.

Kan inte sluta tänka på ovanor. Man har ju dragit på sig några, så att säga. Men en ovana/vana delar min omgivning i två läger, verkar det. Det handlar om just den här platsen.

Vissa anser det vara på gränsen till ohälsosamt mycket aktivitet här. Under helgen som gick verkade till och med min egen blogg ha gått med i denna falang, eftersom den inte lät mig komma in. Andra tycker att jag skriver för lite, och ger en del pikar då och då.

Och i mitten står jag och skriver precis så mycket jag känner för. Iallafall när jag kan.

Good night, and Good Luck, Djävulen Bär Prada eller Lady Vengeance? Ibland är det jobbigt att vara hemmafru. Och jag är ganska säker på att det blir läsa av istället. Det är svårt att förbise det faktum att Caesar snart tar över Rom helt.

Trodde någon skämtade med mig aprillo redan i mars. Det fanns ju inte en enda vettig, eller ens ovettig, skivaffär i hela stan. Så jag gav upp och begav mig hemåt med obotad Jamie T- och Miss Li-klåda.

Då visade det sig att det finns en inte alls långt från min lokala pub. Ett tack och ett bock senare var jag ägare till Miss Lis Late night heartbroken blues. Det är ruskigt bra grejer, det. Och jag vet att jag nu, med tanke på ivranden för Mando, Sockertopparna och nu Miss Li, kan verka vara något av en lokalpatriot. Det är i och för sig sant, men poängen är inte att de är från Borlänge. Poängen är istället att dessa artister är förjäkla bra. Detta gäller förresten också för nästa storhet från hemstaden, Kiss and Tell, som jag länkar till här till höger. Se upp för dem, de blir bara bättre och bättre för varje dag.

Jamie T-suget består dock även efter att jag hittade skivaffären. Prislappen hade lite för höga siffror på sig.

Annars var jag helt övertygad om att det lilla molnet ovanför Norrköping berodde på att det kallas industristad. Nu vet jag bättre. Det är nämligen cigarettrök som ligger över stan. Det röks överallt här. Som en jämförelse kan sägas att jag stötte på två rökare under hela min tid i Sälen. I Norrköping finns lika många i varje trappuppgång.

Har jag också promenerat på gatan där Marcus Birro bor. Let the stalking begin.

En gång i världen hade jag ganska mycket tid på dagarna och uppkoppling i hemmet. Då satt jag väldigt mycket och pratade strunt med folk genom ett välkänt pratprogram på datorn.

Plötsligt känner jag mig ett och ett halvt år tillbaka i tiden.

På programmet för idag: Ungefär samma som igår. Och det känns faktiskt jäkligt bra.

Det finns förresten ett alldeles förtjusande litet ställe utefter Strömpromenaden. Ett sådant borde finnas i varje stad. Jag vet till exempel exakt var det borde placeras i Borlänge. Det handlar om en liten gjuten kur där det står tänkvärda citat inkarvade i golvet. Lite lagom näsan-i-vädret-känsla över vilka namn som citeras, men det är en strålande plats att tänka på.

Apropå ställen att tänka på har jag, för första gången, en lokal pub alldeles inpå knuten. En lokal pub! Jag har dock inte provat den än. Men bara att den är där känns himla gött.