Confessions of a slightly degenerated mind

Mer och mer hör de av sig från Sälen med små uppdrag. Eftersom jag nu, tack vare Modern och Anna med stort A, vet vad den betyder kan jag slå till med en gammal goding:

Man saknar uppenbarligen inte kon förrän båset är tomt.

Dokumentären Plötsligt i Vinslöv visar upp ett antal personligheter utan försök att varken försköna eller försämra någon. Det har uppstått en ren kult kring den, med fanklubbar, hemsidor, tryckta kläder och allt möjligt, vilket inte alls är att undra på. Filmen är en alldeles underbar liten historia som varmt rekommenderas.

Alltså fanns en hel del förhoppningar när Mr Spoon överlämnade något som skulle kunna kallas uppföljare. Hela Bilen är upplagd enligt samma mönster som Vinslövsbetraktelsen, med skillnaden att det som alla har gemensamt är en udda passion för bilar istället för att alla bor i samma by.

Tyvärr fattas en stor del av känslan från första filmen i Hela Bilen. Där Plötsligt i Vinslöv kändes nyanserad och balanserad är det istället som om man här bara velat hitta konstiga människor och driva med dem. Värst blir det när en förvirrad och aningen senil gammal man häcklas och svärs åt av sin son. Låt vara att det också blir en del av en livsskildring, men för att få en klarare helhetsbild hade jag velat veta mer om både far och son.

Mycket av känslan från Vinslöv finns dock också kvar, så det känns långtifrån bortkastat att se Hela Bilen. Om inte annat hittar man lätt ett par givna citatklassiker.

För den som såg Hockeykväll igår är det ingen som helst nyhet att Magnus Wernblom då levererade ett av de mest klockrena svar en idrottare mäktat med. Han fick, efter att ha haft en liten (nåja) diskussion med domaren, frågan av Marie Lehmann om vad som sagts i denna lilla pratstund. Det blixtsnabba svaret löd:

"Jag frågade vad han ville ha i julklapp. Men han hade inte bestämt sig än."

Det är således bevisat att dumma frågor - det finns förstås inte en möjlighet i hela världen att Wernblom ens skulle tänka på att berätta vad han sa - inte alltid får dumma svar.

Morgonen kom med minst sagt lovande himmelsfärg. En tvättsortering senare (ja, jag tar min hemmafruroll på största allvar) är den gråare än själve Gandalfs skägg. Innan han blir Gandalf den Vite, that is.

Alltså verkar min dagliga promenad utebli även idag. Något fotbollsspelande blir det dock inte tal om. Åtminstone inte lika mycket som igår. Nej, om denna dag inte kan spenderas med att lära känna stan ännu lite bättre blir det en författare jag ska bekanta mig med. Ryszard Kapuscinski (som egentligen stavade med massor av cirkumflex och dylikt, men en teknisk idiot vet inte hur såna infogas), frid över hans minne, ska nu läsas.

Jag hade ju en rätt fin blandning av alternativ till nästa läsning att sätta tänderna i, och efter moget övervägande föll alltså valet på På resa med Herodotos. Med tanke på hyllningskörer både från Hagalund och Säter/Örebro kan det inte gärna bli fel. Den sistantydde Kapuscinskirosaren är by the way den som sett till att boken finns i min ägo. Mr Spoon brukar kunna gissa rätt på vilka böcker och framförallt filmer som går hem i det sporrska hemmet. Så det torde bli en upplevelse.

Nog hade jag på känn att det nånstans i min förtappade själ fanns ett sjätte sinne. Men att det skulle vara så raffinerat som det verkar vara trodde jag inte.

När återtåget mot Peking gjordes såg jag till att få med mig min tv och spelet där Uniteds kamp mot resten av världen också är min kamp. Och när jag ser ut genom fönstret och ser någon sorts snö blandad med någon sorts regn är jag rätt nöjd med att sitta härinne och inte behöva vara orolig för leda. Det är nästan så man kunde tro att jag kände det på mig. Eller så handlar det bara om att min tv-spelsabstinens till slut tog överhanden. I vilket fall som helst: Glory, glory Man United!

För den som aldrig läst den tecknade hjälten Spirous äventyr kan rubriken här verka aningen intetsägande. Har man däremot läst denna fenomenala serie (endast Tintin är bättre) kanske man känner igen rubriken som den lite, bara lite, självgode borgmästarens mäktiga motto.

Det finns ett hus på Hagalund, som ligger bredvid ett som jag vill kalla den stigande solen. Detta hus (det första alltså) skulle kunna läggas på minnet för sin röda färg, den grusade infarten eller staketet runt omkring. Eller av närheten till både Take Away och Kupolen. Men inte.

Det är de alldeles förträffliga människor som huserar där som istället är skälet till att prata om huset i rosande ordalag. Men för att jag nu inte ska bli anklagad för onödigt fjäskande tar jag mer om dem en annan gång.

I grannhuset, den där stigande solen, råkar jag förresten veta att en snubbe kallad Boxarn är obestridlig herre på täppan. Jag kikade in när jag gick utanför men lyckades aldrig möta honom. Han var väl på vandring mot en viss del av älven, gissningsvis.

Annars blev helgen just precis på exakten så himla stressig som man kunde förvänta mig. Kors, tvärs, hit, dit, upp, fram, dit igen och så ner och tillbaka. Och ändå missade jag både Hushagen och Säter.

Ännu en bekantande vända på Pekings gator är till ända. Vi känner inte varandra riktigt än, stan och jag, men vi kommer närmare och närmare varandra. Vi delar inte med oss av djupa känslor till varandra och vi umgås inte på all vår lediga tid. En god pratstund om väder, sport, film och musik kan vi dock ta oss emellanåt. Det är ju alltid en start, och det är en mycket trevlig stad så här långt.

Under detta nyss avslutade äventyr gjorde jag också till slut slag i saken. Panic Prevention är nu en del av min skivsamling. Efter två och en halv låt är jag fortfarande nöjd.

Det ser ut att bli slutet på den oändliga historien. Om en knapp halvtimme beger jag mig ut på stadens gator, och om allt går som det är tänkt återvänder jag med en ny skiva. Jag har alltså bestämt mig för att det höga priset på Norrköpings enda (enda!) skivaffär ändå är okej. Jamie T:s skiva ska nu en gång bliva i min ägo.

Om inte annat för att ha något att lyssna på under färden mot nordligare breddgrader. Jag ämnar nämligen vistas i Borlänge under veckändan, färden går ikväll. Och i vanlig ordning är schemat späckat. Redan ikväll drar det igång, efter att ha hälsat på föräldrarna blir det ett besök i en välbekant soffa på Björngränd och vidare vandring mot spelning på Bolle. Morgondagen innehåller födelsedagskalas, påhälsning hos svärföräldrarna och ett vattenhålsbesök framåt aftonen. Om söndagen ska, helst, både en visit på Hushagen och en repa till Säter hinnas med. Troligtvis blir det dock bara det förra som blir av innan återfärden mot Peking.

Om inte alltför länge bär det alltså iväg till Stockholm igen, för att se en av de största någonsin. Det känns stort att få möjligheten att se Dylan, riktigt stort. Men jag måste lyssna in mig bättre på hans senare album, mina erfarenher ligger i hans 60-talsverk. Vilket förstås inte är kattskit, men jag tänker mig att det blir en del moderna tider på konserten också.

I väntan på Bobban kommer dock en fin liten pärla i livemusikväg redan till helgen. The Deportees spelar på Bolanche om fredagkvällen. Nu vet jag inte så noga vilka det är, men förbandet är av yppersta klass. Kiss and Tell bör ses om man inte vill vara alldeles chockad när musikåret 2007 summeras. Då finns de nämligen med i rullorna.

Film-Tobbe påminner om Peace & Love med att säga att Mando Diao och Timo Räisänen återkommer till sommaren. Jag fyller på med Iggy Pop. Och vältrar mig i längtan efter de där sommarkvällarna med sönderskrålad röst och gåshud i Städjanstorlek.

Jodå, det blev allt vänskap av igår. Max är en sällskaplig och lättsam grabb, så det blev inga problem. Lite sniffande, ett par kast med en pinne och några kapplöpningar räckte för att vi skulle komma överens. Så det blev en eftermiddag med ett leende på läpparna.

Som en mjölkprodukt vispad över ett pulverfabrikat ringde också Andy från Sälen. Han ville ha lite hjälp med ett par texter av undertecknad. Och vem är jag att säga nej när Andy ringer? Så nu sitter jag och försöker komma in i jobbet som alltid gjorts från en annan plats tidigare. Med tanke på förutsättningarna måste jag tycka att det går hyfsat.

På bokfronten något nytt: Efter att Henrietta ska du också glömma lästs ut i en för Sporre rasande fart måste jag redan börja fundera på vad som ska läsas härnäst. Det lutar åt På resa med Herodotos. Men det kan lika gärna bli En drink före kriget eller Män som hatar kvinnor. Efter vad jag förstår är man lyckligt lottad om man kan välja mellan Kapuscinski, Lehane och Larsson samtidigt. Jag har stiftat bekantskap med Lehane tidigare, så i Bostonkvarteren vet jag att jag trivs. Och med tanke på alla hyllningar av de andra två känns det inte som att det kan gå fel, oavsett vad jag väljer.

Att läsa Slas är som att se en film av Roy Andersson. Tempot är långsamt, detaljer tas om och om igen. Bilderna är stilla, scenerna långa.

Och så dialogerna förstås.

Dialogerna är långa - sträckande sig sida efter sida i böckerna och minut efter minut i filmerna - och handlar om en enda sak: Ingenting. Och det är så bra att man blir knäsvag. Fast knäna blir avgjort svagare av att läsa sådana scener än av att se dem på film, det är ingen idé att sticka under stol med den saken.

Hur kan någon som dragit ner stående ovationer från lyriska hemmafans på tre av de mest klassiska arenor Fotbollseuropa kan erbjuda (Celtic Park, Nou Camp, Old Trafford) vilja åka hem och möta Gefle och Brommapojkarna? Rättare sagt: Hur kan han slita sig från såna arenor, såna fans och såna motståndare? Jag menar, inget ont om Mattias Woxlin (en av Allsvenskans mest underskattade spelare) eller Strömvallen, men nog skulle jag hellre mäta mig med spelare som Steven Gerrard på arenor som Anfield om lördagarna.

Henrik Larsson bör undersökas av expertis. Jag vill veta vad som får karln att åka till Sverige igen. Vad gäller diskussionen om han är vår störste genom tiderna är det inte längre någon diskussion i mina ögon. När Red Devils står upp på Theatre of Dreams behövs inget annat sägas.

Idag ska nya vänskapsband förhoppningsvis knytas. En herre med ett underbett värdigt Percy Nilegård kommer förbi i eftermiddag. Förutom den lilla detaljen skulle Max, som han heter, kunna liknas vid en känd tecknad personlighet som har inte minde än 101 delar avkomma. Och jag hoppas att vi blir polare. Det har nämligen varit tunnsått med såna annars, både Leja och Dallas är ju kvar i Sälen.

Med Johnny Cash, Miss Li, Mando och En Sommarmixskiva i öronen, Slas för ögonen och solen i nacken är det svårt att inte känna sig tillfreds med livet. Dock besvärar en sak mig. Jag har fortfarande inte Jamie T:s skiva. Och det gör mig lite förargad.

Som tidigare sagt hittade jag den för en astronomisk summa på Norrköpings enda (enda!) skivaffär. Med längtan i blicken hade jag skivan i hågen när jag tog mig till Linköping. Men där var den slut. Till råga på eländet garvade tonårsarslet bakom disken åt mig när jag frågade efter Jamie T. Det hade han då aldrig hört talas om, vad var det för en figur? Det lät ju som nån serietidning, menade jag verkligen inte Darin? Eller åtminstone Basshunter?

Gissa om grabbhalvan blev tomatfärgad när han ändå knappade in på sin lilla burk och såg att det faktiskt funnits en sån skiva i affären. En skiva som dessutom var så populär att den sålt slut.

Och jag hade förstås varit mäkta nöjd med besöket om det hade innehållit både en tonårsknäpp på näsan och en sprillans skiva i påsen. Nu fungerade det förra dock bara som plåster på såret av det uteblivna senare. Men det är ju alltid nåt. Förmodligen slutar allt med att jag knallar in och bjuder den astronomiska summan iallafall, på Norrköpings enda (enda!) skivaffär.

Ur Henrietta ska du också glömma, Stig Claesson:

"Folk i vårt land mår bättre av att lyssna till en grekinna som låter som ett vårbrunstigt åsnesto än att försöka hänga med i Bergspredikan."

Har ältat det länge i hjärnan, och kommit på att det borde komma ut till slut. Det verkar som att det blåvita sortimentet nått sitt bäst-före-datum. Som att knäckebrödet blivit mjukt liksom.

Leksand ser ut att missa pendeln den här gången. Det blir inget återtåg. Svordomar räcker inte till när tomheten blir för uppfyllande. Det är inte ens en tröst att Mora åkte ut med buller och bång. De är ju ändå kvar i Elitserien.

Varför har ingen (förutom Annso, Anderssonskan, Mange och några till) tipsat mig om att man ska ringa till, och helst träffa, folk man söker jobb hos? Jag har nu försökt båda varianterna, och plötsligt är man med i leken igen. Trots att ens meritlista knappast förändrats på det par veckor som gått sedan man skickade ansökan.

Nu ska här ringas. Till allt och alla. Beware, snart kanske just din telefon ringer (enter Psycho-musik).