Confessions of a slightly degenerated mind

En morgon och förmiddag av ren leda skulle övergå i en eftermiddag av ljusare sinne. Trodde jag ja. En klippning senare ser jag ut som en riktig innekille. Håret spretar där det ska spreta, ligger där det ska ligga. Och allt är såå rätt. Helt sjukt fett rätt. Jag tror Bart Simpsons nemesis Nelson Muntz säger det bäst: "I feel like punching myself!".

Så jag gick genom Pekings gator som en helt annan man. Kände mig helt och komplett obekväm. Tänkte att jag säkert skulle må lite bättre om jag mättade magen med äkta ohemlagad kebab. Tänkt och gjort, den trevliga lilla pizzerian ett halvt kvarter bort fick påhälsning.

Jag började ana oråd när ägaren, som jag börjar bli lite tjenis med, inte stod bakom disken. Istället uppenbarade sig ett litet popsnöre - av den kalibern att han säkerligen tyckte att jag var skitsnygg i håret - vid ugnen. Beställde jag iallafall en stor kebab med bröd, utan pepperoni (eller fefferoni, vad heter det egentligen?) men med blandad sås. I påsen med mig därifrån hade jag, vilket jag märkte när jag kom hem, en liten kebab med fefferoni (eller pepperoni, vad heter det egentligen?) och enbart stark sås.

Vore det inte för att Max husse gärna vill ses ikväll skulle jag vid det här laget ha lagt mig i sängen med mitt bokförråd för att inte kliva upp förrän till påsk.

Grått ute, grått inne, grått i hjärta, grått i sinne. Det är en sån dag. Det kändes redan när jag slog upp de ibland klarblå imorse. En sån där inteallsproduktiv dag. Orkar inte läsa, orkar inte skriva, orkar ingenting. Knappt att jag tog mig till tv-spelet. Spelade typ en kvart innan jag tröttnade där också.

Den tänkta kragen tas ändå i strax. Jag ska göra slag i saken och få min frisyr till en frisyr igen. Men det känns verkligen konstigt att inte göra det hos klippan Siv. Förhoppningsvis ska det gå ändå. En sån här dag kan man dock inte vara säker. In the words of en tecknad grön herre med orange ögonbindel: "Såna här dar undrar man varför man överhuvudtaget klev ur skalet".

Jag såg just ett drömscenario spelas upp framför mina ögon, vackert och klart. När jag, för omväxlings skull, hade vägarna förbi ett av antikvariaten i stan stod kvinnan som jobbar där och pustade över hennes myckna arbete. Efter att ha hasplat ur mig en kommentar om att jodå, det var allt skillnad mot förra gången jag var där, gick jag vidare in i lokalen. Samtidigt som jag dreglade över en fin gammal utgåva av Spirou (som förresten på den tiden hette Spirre i Sverige) fick jag så en idé. Jag vandrade tillbaka till damen och sa lite frågande nåt i stil med att hon kanske skulle behöva lite extra arbetskraft. Svaret blev:

- Jo, det skulle jag nog.

Det var då det spelades upp, drömscenariot. Ett scenario där jag lite då och då står och säljer böcker, tipsar kunder, och letar reda på utgåvor som ingen trodde fanns. Och när det inte behövs folk där så kan jag sitta hemma och skriva lite bekännelser och kanske texta åt Sälenhållet till. Ryggraden kittlade enormt under dessa tankar.

- Men jag har inte råd att anställa någon.

Och lika snabbt försvann den där bilden framför mina ögon. Dansade iväg, bleknade och var borta. Men den var vacker, så kortlivad den var.

Ur På resa med Herodotos, Ryszard Kapuscinski:

"...om världen hade styrts av förnuftet, skulle då historien ha funnits?"

Fick jag alltså rätt i mina aningar. Åtminstone till en stor del. Jag är fortfarande långhårig och min bil är fortfarande mer brun än röd. Men jag är inte riktigt redo för en ny bok än. Det hamnade saker emellan innan jag och Kapuscinski sjönk ner i soffan, varför vi inte är klara med varandra än.

Ännu mer kommer nu emellan. Jag ska författa ett brev, ett helt vanligt brev med kuvert och frimärken. Trumslagarpojken har post att vänta, innehållande ett stycke utskrivet manus och en text där karln som skickat det kommenterar, berömmer och synpunktar. Förhoppningsvis på ett konstruktivt sätt.

På en tänkt dagordning står:

1. Tvätta bilen, a.k.a. Brego, a.k.a. Satan. Den ser ut som vore den en kamouflerad del av Operation Ökenstorm.

2. Klippa håret. Eller ja, låta någon bevandrad i ämnet klippa mitt hår. För att inte bli förväxlad med påskkäringar när det drar ihop sig.

3. Läsa Kapuscinski. På resa med Herodotos blir bara bättre, nu börjar den bli så där svår att släppa.

Det troliga är, med tanke på innebörden av sista punkten, att jag om ungefär fem timmar loggar in här igen. Fortfarande långhårig och med oryktade hästkrafter. Men redo att ge mig in på en ny bok.

Med risk för att få Janson, Andy, Trumslagarpojken, TB Senior och ett par till på mig: Det är förbaskat skönt att Linköping slog ut Färjestad. Inte för att jag inte unnar nämnda herrar sin beskärda del av glädje, inte alls, men Färjestad samlar alldeles för många mindre respektvärda individer för att jag ska kunna tycka något annat än illa om dem.

Det finns få hockeyspelare jag kan bli så fruktansvärt genomirriterad på som Peter Nordström, Jörgen Jönsson, Jonas Höglund, Thomas Rhodin och Daniel Henriksson. Den ende som kommer i närheten är väl Rikard Wallin. Och nästa säsong är han tillbaka bland de där andra. Huga.

Dessutom spelar ett av de största Leksandshjärtana någonsin i Linköping, och är det nån som förtjänar ett SM-guld så är det Niklas "Pajen" Persson. Jag känner mig nödd och tvungen att skriva in smeknamnet, ty annars blir en viss systerson så fruktansvärt styv i korken. Och det ska till varje pris undvikas.

Sverige tog sig an Nordirland när undertecknad befann sig i Dylans närhet. Och eftersom tiden i Stockholm spenderades med ett par som inte är särskilt intresserade av idrott, eller åtminstone inte av fotboll, glömde jag mer eller mindre av att undersöka hur det gick i nämnda fotbollsmatch. Först när jag återvände till Norrköping fick jag det helt klart för mig hur resultatet såg ut. De första uppgifterna talade om svensk förlust, men det kunde jag ju inte tro.

Uppenbarligen stämde de, och nu vill jag veta. Hur ända in i hela helvete kunde Sverige förlora mot Nordirland? I och för sig blev jag orolig redan när Lagerbäck innan matchen sa att den där Healy inte alls gjorde honom sömnlös, trots två raka hattrick i kvalet. I min värld bör man kolla en sån lirare lite extra.

Det gjorde de tydligen inte, och det gick som det gick. Undrar om Healy lämnar Lagerbäcks sömn ifred även efter matchen?

Nu tror jag ju inte att kvalet avgjordes i onsdags, och det hade det inte heller gjort om Sverige vunnit. Sådana dunster är det bara kvällstidningar som slår i folks ögon (efter Spanienmatchen var "vi" redan klara för EM, igår hade "de" plötsligt en väldigt lång väg att vandra). Men nog är det väl tänkt att man ska vinna mot Nordirland om man ska ha nåt att göra i ett EM?

Såg jag alltså Dylan igår kväll. Eller, som vissa i Paradiset med sällan skådad fräckhet skulle kalla honom, USA:s Lundell. Eftersom jag nu föredrar Dylan före Lundell alla dar på året utom midsommarafton (förutsatt att den tillbringas på New Yorkexpressens altan) var inte ståpälsen under gårdagsaftonen någon överraskning.

Dylan var iallafall väldigt mycket Dylan. Underbara stäv och melodier blandades med något som mest liknas vid soppa-på-spikkokning. I sin strävan att aldrig spela en låt på samma sätt två gånger blev några av dem ställda bortom all igenkänning, och andra snudd på bättre än originalen.

Inte ett uns av överflödigt snack hördes heller lämna Dylans läppar. Han sa inte "Hello, I'm Johnny Cash", vilket i och för sig skulle ha varit en aning förvirrande. Mellansnack existerade inte. Och när det var slut på spelningen ställde han sig med bandet på scenens framkant, tittade på de knappt femtontusen som stod upp vrålade, vände på klacken och gick av. Inte en bugning, inte ett tack. Ingenting utom Dylan.

Bäst var "Tangled up in the blue" i hård konkurrens med "´Nettie Moore" och "Don't think twice, it's alright". Sämst var alla de människor som passerade en törstig stackars mas med immiga malthumlejästochvattenglas utan att bjuda på så mycket som en droppe.

På väg till och från Stockholm lästes... Tja, låt oss kalla det ett bokmanus. Nog visste jag att Trumslagarpojken var en jäkel på pukor och cymbaler, och att vara en kamrat av allra ädlaste valör. Men att karln dessutom har en författare inom sig visste jag inte. Read my letters, det här är inte sista gången ni hör talas om det fenomenet, enligt min ringa mening. Och kom gärna ihåg att ni antagligen läste det här först om ni läser det här.

Om Arbetsförmedlingen är en statlig organisation där det är svårt att känna sig välkommen är det raka motsatsen när det gäller Skattemyndigheten. På ett enda samtal till den senare fick jag mer värme och hjälpsamhet än någonsin sammanlagt hos den förra.

Kan inte låta bli att fundera över vad det beror på.

I uppvärmningssyfte inför morgondagen begav jag mig till Norrköpings enda (enda!) skivaffär och kom hem med Dylans Modern Times. Det var ett måste. För jag har inte, shame on me, lyssnat särdeles mycket på Bobbans senaste album. Med inte särdeles mycket menar jag i princip inte alls. Och med shame on me menar jag att jag borde förlänas ett mindre spöstraff för denna hädelse.

Nu snurrar den iallafall i spelaren och kommer fungera som ack så passande bakgrundsmusik när jag fortsätter läsa Trumslagarpojkens första bidrag till litteraturhimlen. Passande eftersom det var just han, i pojkrummet på Kyrkvärdsgatan, som lärde en tacksam följeslagare vem Dylan var.

Imorgon tas den stora järnhästen till vår huvudstad igen. Den här gången ska jag inte stå i en bur och bli uttittad. Den här gången ska jag stå och titta.

Den här gången ska jag se Dylan.

Även om jag vet att han kör en alldeles speciell liten spelning på Debaser i afton kommer det att bli väldigt fascinerande imorgon kväll. Att sällskapet utgörs av ett par från Örebrotrakten gör inte saken sämre.

Helgen som gick gjorde alltså så med många annorlunda möten. Det känns som att huvuddelen av de nya ansikten jag såg på nära håll under fredagen och lördagen går under kategorin "Missförstådda genier eller kompletta galningar". Nästan iallafall.

Om fredagsaftonen spelades det poker. Det var Max husse som stod för den förtjusande inbjudan, och jag var inte sen att tacka ja. Fröken Ahl skulle på nån sorts party där personer med för mycket basröst och skäggstubb inte ägde tillträde. Så jag vandrade tillsammans med Max husse gladeligen till pokerbordet.

Och det var ju en upplevelse i sig. Herrn i huset där spelet skulle äga rum visade sig vara uppskruvad likt den mest speedade Duracellkanin. Han pratade konstant, och dessutom i hundra knyck. Inga onda ord överhuvudtaget, men väldigt många. Övriga fyra runt bordet sade i jämförelse med honom ingenting, och i jämförelse med gemene man ganska lite. Men när de väl sa nåt så hade det inte med nånting att göra, och svarade man på det så blev det knäpptyst (utom då hos värden).

Som tur var fanns spelet att koncentrera sig på. Även detta var en ny erfarenhet. Sorry Mange, Andy och till och med Oxborn, mot de här killarna verkar ni vara små snälla skolflickor pokermässigt. Med detta också sagt att även jag till en början kände mig som en katt i hundgården. Till en början såg jag ut att bli uppäten hel. I slutändan blev det dock en smärre framgång för yours truly. En helt oväntad och oförklarlig andraplats gav lite extra prassel i kassan.

På lördagen var det så dags för en fest hos Paj, en av fröken Ahls väninnor. Henne hade jag träffat förr, och både hon och hennes rumskamrater är sällskap som heter duga. Men deras polare i sin tur... Jag vet inte om det är jag som är trångsynt eller har dålig koll på modet eller vad det beror på. Jag tappade iallafall hakan när rummet äntrades av tre blankpolerade män med slickad sidbena från 50-talet, kortärmade gröna skjortor med axelklaffar och en gångart som hämtad ur en Riefenstahlfilm. Rädd och skrattretad på en gång fördes min första tanke till världens genom tiderna mest fasansvärde despot och hans ungdomskår.

Diskussionerna som följde under festen gjorde mig mest förvirrad, men det verkade åtminstone som att de bara klädde sig som män och pojkar med tveksamma tankar om folk från andra länder. Dock är det inga jag kommer att umgås särskilt mycket med i framtiden, om jag får bestämma.

Avdelningen annorlunda människor avslutades under söndagen med att Lady Vengeance, en film av, med och om väldigt egna personligheter, besågs. Men fantastiskt bra. Fram till sista halvtimmen. Då spårade den ur totalt. Så den bästa filmen i hämnartrilogin är nog Hämnarens Resa, knappt före Oldboy. Den rankingen kan komma att kontinuerligt förändras.

Det börjar bli tjatigt nu. Är det inte Stockholm så är det strömavbrott. Eller nekad uppkoppling. Eller servrar och slikt som ter sig som den värsta grekiska för en annan. Idag vet jag inte vad det var, men jag har då inte fått komma åt this beautiful thing called nätet iallafall. Trots att alla blinkande mätare och ikoner visar att jodå, jag har kontakt med nåt nätverk, så låter fanskapet mig inte komma åt denna sida, eller nån annan heller för den delen.

Det typiska i det hela är ju att jag numer har tid upp över öronen att fylla sidan med babbel. Och att bloggen fungerat precis som man vill på sistone, förutom att statistiken inte fungerar. Så for all I know kan jag sitta och prata rakt ut i luften. Men jag kan åtminstone göra det.

Det här inlägget, och ett par andra som skulle ha gjorts idag, skulle ha handlat om en helg i de udda människornas tecken, om helt sanslöst vackra vårdagar och en bekännelsesideinnehavare som sjunker allt djupare in i en stadig hemmafruroll. Men det finns inte tid för såna resonemang nu, här ska läsas ikapp allt som missats på annat håll. På återskrivande, således.

Ett tag trodde jag att jag lämnat de där jämransvärda nätterna bakom mig. De där som stördes av vinpinade knutar, smällande fläktspjäll och annat otyg. Och visst, såna fenomen har jag sluppit. Men det finns mycket mer i samma genre som gärna retar upp en.

Häromnatten vaknade jag av att det lät som om någon sprang fram och tillbaka efter husväggen och slamrade med nånting i stil med kastrullock. Jag väntade en stund på att få en förklaring från fröken Ahl, men hon hade inte ens vaknat av trumkonserten. Så jag tog mig upp och kikade ut på ingenting alls förutom ett hällande regn. Eftersom ljudet fortsatte trots den tomma gatan måste det vara regnet som på nåt djävulskt listigt sätt lyckas med låtandet. Och det är ju inte ett enda dugg irriterande.

Denna upplevelse återskapades inatt, varför undertecknad inte förrän nu är up and running. Har varit fysiskt vaken ett bra tag, men skallen vaknade först för en halvtimme sen. Nu ska den chockas med koffein och nikotin, för det vill till att den är vaken ikväll. Då ska det spelas poker, och jag behöver all koncentration jag kan hitta. Har ju inte spelat sen Sälen. Så jag räknar inte med några pengar ikväll. Men kul ska det bli.

En titt på Good night, and good luck gör att det står helt klart att George Clooney bör ägna sig åt endast regi hädanefter. En stil som är en blandning mellan klassiskt Hollywoodberättande och det skönaste independentgenren har att ge går defintivt inte av för hackor. Sen blir min åsikt i frågan om Jojjes karriärbyte inte mindre av att jag inte har jättemycket till övers för hans skådespeleri.

Med Confessions of a dangerous mind, Clooneys regidebut och inspirationskälla till denna sidas namn, i bakhuvudet får tanken mer näring. Den är inte bara väldigt bra (tack vare en annorlunda story och Clooneys berättarteknik), det är också den film som fick Mr Spoon att sluta se ner på undertecknad från sina höga filmhästar och fundera över om jag ändå inte hade lite hum om film. Men bara ytterst lite, förstås.

Nyhetsmorgon börjar bli en lysande källa av fantastiska citat. Imorse kom den här liknelsen (Tyvärr hann jag inte se vad kvinnan som myntade dessa bevingade ord heter. Om någon vet, let me know.):

"Att vinna på mutor är som att kissa i byxorna. Det är väldigt bra för stunden, men väldigt dåligt på sikt."

Now there's en metafor som precis varenda människa kan relatera till.

Som en piggare nittioåring stapplar jag ur sängen till datorn. Knät värker, det är väderomslaget som gör det. Det låter som att det är reumatism, men det är sviterna av en operation. Ryggen gör ont, det är allt sittande som gör det. Det låter som att jag är en tvättäkta mångårig kontorsråtta, men jag sitter mest här på min köksstol av trä. In the words of Einar Stolt, a.k.a. Robert Gustafsson: "Jag går så dåligt, för jag har nämligen börjat... gå så dåligt, för jag... går så dåligt!"

Den karaktären har förresten spridit många guldkorn kring sig genom åren. "Häromdan frågade mitt barnbarn mig: 'Morfar, varför gifte du dig med mormor?' Jaså, har du också börjat undra, sa jag." är ett exempel. Men det bästa är nog ändå "Hon hette Lola, den där fransyskan. Hon hade ögon som... Tja, som mina fötter. Stora, mörka, fuktiga och ömma.".

Det är när man går runt och svamlar såna citat för sig själv, med en röst som hör en äldre herre till - och samtidigt haltar lätt medan man lägger ena handen på ryggen och stånkar - som man undrar hur gammal man egentligen är.

Jag ser på henne och ler. Hon slår en snabb kik på mig och försöker le tillbaka. Hon orkar egentligen inte. Hon orkar inte prata med mig heller. Hon är trött. På gränsen till utmattad. Jag skulle nästan inte känna igen henne om det inte var för doften.

Det doftar hon, det doftar henne.

Och som hon doftar.

Al Pacino skulle sagt något i stil med "Woohaa!". Jag å min sida säger ingenting. Jag bara ler lite förvirrat för mig själv medan hon grymtande tar ett djupt snack med John Blund.