Confessions of a slightly degenerated mind

Bröt jag alltså filmtorkan förra veckan. Det blev Arn - Riket vid vägens slut och även om den var bättre än den första filmen så var den inte särksilt fantastisk. Faktum är att den gör på precis samma sätt som den första: går fort när det ska gå sakta och tvärtom. Men med lite bättre flyt.

Igår fortsatte jag mitt sökande efter en film att skriva upp som årets bästa när det blir nyårskrönika. Och nog hamnar The Dark Knight förbaskat nära. Väldigt oväntat (för att vara min smak) var den ruggigt bra. Lyckas skapa en tydlig stämning med små och smarta medel. Sen var det trevligt att se att Heath Ledger - frid över hans minne - inte försökte härma Jack Nicholson (åtminstone inte rakt igenom), utan gjorde sin tolkning av Jokern. Med inspiration från både här och där, tyckte  jag mig se.

Här ikväll gav televisionen den underbara Kung Fu Hustle, som jag ansåg vara lysande att se om när jag landade framför efter en sjujäkla cykelfärd hem. Missade ni den beklagar jag å det väldigaste, och uppmanar er ännu väldigare att ta igen det vid nästa besök i videobutiken.

Svårt med dagens låt idag, känner jag. Men jag drar till med "Midnight Children", The Soundtrack of Our Lives. För ska man dra till med nåt så ska man dra till ordentligt.

SVT har ju godheten att visa Sopranos igen, och trots att det visas på hiskeliga tider lyckas jag följa det ganska väl. Det gör i sin tur att jag börjat fundera på vilken av alla karaktärer man verkligen älskar att avsky mest. Dels finns ju minst ett as för varje säsong att välja mellan, och dels finns de som är kvar lite längre, som man verkligen kan hatkära ner sig i.

Till slut kunde jag inte hålla mig längre, utan knåpade ihop en lista på de jag svurit/svär/kommer att svära mest över. Gemensamt för dem alla är den enorma självgodheten. Större delen av dem är dessutom lömska, rövslickande, totalt genomelaka ormar. Andra tycker så synd om sig själva, när det i själva verket är de som är problemet. Och andra åter är helt enkelt dumma i huvudet. Så här rankar jag dem iallafall, men de är målfoto mellan de tre första.

1. Ralph Cifaretto
2. Livia Soprano
3. Richie Aprile
4. Mikey Palmice
5. Phil Leotardo
6. Janice Soprano
7. Anthony Soprano Jr.
8. Jackie Aprile Jr.
9. David Scatino
10. Dr. Elliot Kupferberg

Dagens låt är förstås "Woke up this morning", Alabama 3.

Jodå, Ett land i gryningen - Dennis Lehanes tegelsten till första icke-deckare - svarar upp till de högt ställda förväntningarna. Det är således bevisat att Lehane inte bara är duktig på att skapa ruskig spänning, han är en berättare av absolut världsklass också. Och nyheten (som inte längre är någon nyhet utan mer en gammalhet) om att han kommer att släppa ännu en bok om Patrick Kenzie och Angie Gennaro gör inte alls ont.

Efter många om och en hel del men kom så också Conn Igguldens andra del i serien om Djingis Khan ut i slutet av förra månaden. Den väntar snällt på sin tur medan åttahundra sidor i depressionens Boston avhandlas. Så, det blir till att växla från en skrockare till en annan vad det lider.

På musikfronten är det Hello Saferides enorma Modern short stories som snurrar friskt, fortfarande varvat med Amy MacDonald och Foo Fighters Echoes, Silence, Patience & Grace. Så melodier fattas mig inte.

Däremot är det fortsatt trögt på filmfronten - det tittas på uselt lite film nuförtiden. Jag funderar på att göra mig en promenad mot en av alla tusentals videouthyrare som finns här i stan och leta på något. Den andra filmen om Arn har jag till exempel inte sett, och eftersom jag såg den första och läst böckerna kanske det skulle vara idé. Annars ligger The Dark Knight väldigt bra till.

Dagens låt är "Overall", Hello Saferide.

Mycket finns att säga om uteblivet bloggande. Det kan vara många långa dagar av arbete, längre perioder av att inte vara i direkt anslutning til datorer, saker som gör att man funderar på så mycket annat eller helt enkelt klent bloggsug. När dessa följs av varandra eller till och med händer samtidigt slår det hårt mot en stackars sida. Se bara på denna erbarmligt uppdaterade sida.

Inte heller denna dag blir det någon uppdatering att skriva hem om. Vilket beror på en del sakerna som listas ovan.

Dagens låt är iallafall "Paint it black", The Rolling Stones.

Inte ens ett snöväder gjorde mig piggare. Larvade hem efter jobbet, slog på tv:n, satte mig i soffan, vaknade ett par timmar senare. Utan att först veta var jag var.

Nu var det där inte riktigt sant. Jag mellanlandade på hemvägen och köpte en - ursäkta franskan - jävligt fin utgäva av Gudfadern-trilogin. Den ska jag sätta mig ner och titta på nu, med mina nyfunna utsövda krafter.

Dagens låt är "Raining in New York", Oh Laura.

På frågan om jag är en jägare eller en samlare svarar jag: Sparare. Inte av pengar, dock, det är jag på tok för materialistisk för. Men det finns mycket annat att spara på.

Som ljud, ord, smaker. Och en hel drös med ofattbart sparade prylar. Såna där "det kan vara kul att ha nån gång" -prylar. Eller "jag kan inte göra mig av med den, det var ju en present" -prylar. Jag sparar dem. In absurdum.

De där mer sinnliga sparandena slog mig nyss. Jag var in på SJ:s hemsida och bokade mig en biljett till Dalarna och njöt inombords. Inte bara för just känslan av att snart vara hemma igen. Lika mycket handlar det om ljuden som jag indoktrinerat mig själv till att förknippa med hemresan.

Till exempel finns ett par Mando-låtar som jag bara tar till när det är dags för Dalafärd. "Till Havs" hör också till den kategorin. Dessa går igång nånstans mellan Säter och Borlänge, strax innan Romme. Där drar slår jag på "Sweet Ride", Borlängededikationen "Clean Town" och så Jussis ovan nämnda pärla. Ett par djupa andetag med blicken fast på landskapet utanför och jag är hög på endorfiner.

De andra sakerna jag sparar spar vi till en annan gång. Nu ska jag drömma mig hem.

Dagens låt är oundvikligen Amy MacDonalds "The Road to Home".

Gick man alltså och blev sjuk. Det händer inte särskilt ofta nuförtiden, faktum är att det är blott andra gången detta år som jag sjukskriver mig. Så jag är lite ovan, inte stensäker på vad jag ska ta mig till i isoleringen.

Annat var det på the good old days. Då hoppade inga halta löss. Då kom Syster C med sin video (jag hade ingen), och ett par väl valda band att åse. Min fantasi var inte särskilt stor på just den fronten, så det var alltid samma band: Karate Kid, Karate Kid II, Bigfoot and the Hendersons, La Bamba och, faktiskt, Dirty Dancing. Dessa band var, såvitt jag minns, duktigt utslitna framemot tonåren.

Bonusen under följande år var förstås att man kunde imponera på tjejkompisarna som bara ääälskade Patrick Swayze och Jennifer Grey tillsammans. Det var icke att förakta att man kunde "I carried a watermelon", "Sylvia! How do you call your loverboy?" och givetvis "Nobody puts Baby in a corner" som rinnande vatten. Nackdelen var bara att man då alltid tvingades se den igen. Och igen. Och igen. (Det finns en relativt nybliven mamma i Åselby som, om hon läser detta, just nu känner sig utpekad. Med rätta.)

Men åter till grundfrågan; att behandla sig. En del tips får man förstås, innehållande sömn, C-vitamin, varma bad, whisky, you name it. Och sovit har jag gjort. Så mycket att jag inte längre kan somna. C-vitamin letade jag efter på det lilla, lilla Ica som finns nere på hörnet. De hade inte. Varma bad kanske skule kunna ersättas av varma duschar? Whisky är förvisso gott, men inte när man är sjuk, väl?

Tills jag löst frågan lyssnar jag på dagens låt, som är "The Angel of the Forever Sleep" av och med Marcy Playground.

Detta är den tredje raka vintern som jag ser Peking. Trots detta har jag inte sett ett riktigt snöfall förrän denna dag. Så ni kan ju tänka er glädjen hos en mas som fortfarande minns vita vintrar.

Fram långjagare, vantar, mössa, täckbyxor, vinterkängor och täckjacka. En kik genom fönstret för att förvissa mig om att nederbörden höll i sig. Det gjorde den. Alltså ringde jag och sjukanmälde mig innan jag sprang ut för att rulla mig i snön, bygga snölykta och -gubbe samt förklara krig mot grannbarnen.

Historien låter rätt fin iallafall. Det enda som är sant är att jag sjukanmälde mig, med en hals som känns som en vattenmelon modell större ser ut. Sedan ställde jag mig att stirra på snön som föll i tjugo minuter, och istället för att torka bort den från mina kläder torkade jag tårarna över att den försvann lika snabbt som den kom.

"Let's start a band", Amy MacDonald, är dagens låt.

Som varande något av en bröderna Coen-torsk var oddsen inte särskilt höga på att jag skulle gilla Burn after reading. Och mycket riktigt, den föll mig alldeles i smaken. Dialogerna, den överhängande bisarrheten, George Clooneys skådespelande och många små referenser till andra filmer (bland annat Blues Brothers och The Departed) är de största faktorerna till det höga betyget.

Däremot kan man utan särskilt svåra men hoppa över Tropic Thunder. Smårolig till en början, men när det ska börja bli nån sorts allvar ballar det ur. Kul dock med Tom Cruise som gör en för honom annorlunda roll.

Kanske, kanske börjar jag hitta filmformen igen.

Dagens låt är "The Vowels, Pt. 2" av Why?.

Bit ihop. Ta det inte så personligt. Det kommer att bli bättre. Slappna av. Ha inte så stora krav på dig själv.

Lägg till nåt om att bollen är rund, att fel låt vann och att göteborgare inte gör annat än funderar på ordvitsar så har ni starten till ett hyfsat klyschlexikon. Men det är bara de där i början som jag får höra nuförtiden. Och don't get me wrong, jag förstår att det är enbart med goda intentioner de sägs och är därför oerhört tacksam.

Men.

Jag tar saker personligt. Jag har ingen aning om hur jag ska ta saker som har med mig att göra om inte personligt. Kraven jag ställer på mig är inte höj- och sänkbara. De bara finns där, på samma sätt som en känsla man inte kan styra över. Jag är ingen hejare på att slappna av när det handlar om vissa saker. Och visst, jag hoppas och tror att det blir bättre, men så länge jag inte vet det så är det svårt att helt köpa det. Bara så ni vet. Men fortfarande, tack och åter tack för att ni bryr er. Sluta inte, snälla.

Mitt i klyschregnet kom det ett helt nytt sätt att se på saken ikväll. I "Kobra" på SVT berättade nämligen Carolina Gynning att "man kan styra sitt liv från bloggen". Efter att ha dansat ensamschottis på vardagsrumsbordet ett par minuter  i ren eufori satte jag mig därför här.

Så, här på bloggen skaffade jag nyss en redig, praktisk, prisvärd, lagom miljövänlig, lagom tuff och skapligt ny bil. På denna sida har jag också ett drömjobb på en plats dit alla min vänner och hela min familj också flyttat. I ett huj besitter jag dessutom fått en kropp som inte bara är hel utan också relativt vältränad. Som en bonus kan jag spela gitarr så till den milda grad att jag numer går under smeknamnet "Santana".

Dagens låt är "Distant Dreamer", Duffy.

Attraktivitet ligger på schemat. Eller snarare inattraktivitet. Det försiggår så mycket som gör att man funderar över attraktionsvärden nu. På arbtesmarknaden, på köttmarknaden och till och med på den annars förlåtande bloggmarknaden får man sitt värde konstaterat nuförtiden.

Det ligger på ungefär noll och intet.

Man är för oerfaren, ung, outstickande, lam, beige på en marknad.

Man är för tråkig, otränad, snäll, ful, mesig, artig, otajmad på en annnan.

Man är för trist, grå, ospeciell, stillös, hopplöst tom på talang på en tredje. Vilket man får bekräftat när man petas från bloggrullar.

Det är ingen bra tid för självförtroendet detta.

Dagens låt: "Charmless man", Blur.

Ute på djupt vatten, känner jag. Att försöka lägga upp bilder på ett sätt som gör de tittvänliga verkar vara ett svårare uppdrag för en teknisk analfabet än jag trodde. Så, det får bli en annan gång.

Den där långa, långa, långa veckan tog slut till slut iallafall. Och igår var jag alltså ledig. Så ledig att dagen bara försvann. I eftermiddag ska jag på't igen. Men nu blir det en mer lagom vecka, som är tänkt att avslutas i Öret. Förhoppningsvis hinner jag aldrig känna att jag egentligen skulle behöva sitta ett par dar och bara ta igen mig.

Nåväl, det händer saker i världen utanför iallafall, har jag förstått. Det vill säga, jag förstår att de händer. Vad som händer är det sämre med, varför jag nu skall uppdatera mig så gott det går om omvärlden.

Dagens låt är en påminnelse om att det är högsta tid för att se film igen, då den är tagen från Reservoir Dogs (jag vägrar befatta mig med det fåniga svenska namnet) soundtrack: "Little Green Bag" med George Baker Selection.

Tänkvärda prylar i bokform blir det sällan numer. Därför tar det lång, lång tid att läsa Kapuscinskis Fotbollskriget just nu. Jag suger i mig varje liten droppe, varje liten koves som bildar bokstäver som bildar ord drar jag in. Och jag låter det ta tid. Bara för att.

Hey, ni kan inte klandra mig heller. För senast jag läste nåt som inte var ren fiktion utan särskilda mått av språkfascism var nog... senast jag läste Kapuscinski. Då var det längesen, kan jag avslöja. För den som orkar så står det i ett väldigt gammalt inlägg på denna sida om när det närmare bestämt var.

Trots det är jag inte så lite sugen på att öka farten och spurta mig genom det sista, för ovanför mitt huvud står i dettta nu en tegelsten som jag längtat och längtar efter. En ganska ny tegelsten. Av en författare från Boston. Med ett par förmodade skrockanden i sig. Men de är så lätta att ha överseende med.

Antingen så vet ni eller så har ni ingen aning om vad jag pratar om. Så kan det vara ibland.

För övrigt vill jag att det stannar mellan oss att jag blev överrumplande rörd av Obamas segertal imorse. Hann se det precis innan jag la mig på rulle mot arbetet, och kunde därmed skylla de röda ögonen på motvinden.

Dagens låt är - det är dags nu - "Till havs" framförd av en av Borlänges finest ever, Jussi Björling.

Om fem dagar så är jag ledig. I en dag. Något är fel nånstans.

Dagens låt är "What it is", Mark Knopfler.

Just nu görs inget annat än jobbas. Känns det som. Och så kommer det att vara en vecka till. Alltså är dagens - och eventuellt veckans - låt "Keep the cutomer satisfied" med artisterna tidigare kända som Tom & Jerry.

Häromdan fick jag en lugn stund på jobbet, lutade mig tillbaka och kom på att det var exakt ett år sedan jag lutade mig tillbaka i Kambodja. Det var en rätt skön känsla att drömma sig tillbaka. Men så hade Vimmerby fräckheten att störa och vilja köra tåg åt mitt håll.

Nåväl, säg den stillhet som varar för evigt. Den gjorde inte ens det i Kambodja. Så varför skulle den göra det i Peking.

Dagens låt är "I will follow you into the dark" med Death Cab For Cutie.

Jag är en tvivelaktig figur, duger ej mycket till. Vissa saker kan jag dock. En är att fundera lite över en del av livets mysterier. Huruvida resultatet - om det överhuvudtaget blir något - kan hängas i julgranen eller inte får andra avgöra.

Det senaste jag är frapperande förvånad över är hur folk orkar engagera sig tillräckligt mycket för att hata någon på heltid. Jag menar, går man runt och tänker "Den där jäveln, han avskyr jag av hela mitt hjärta, så därför ska jag ägna en massa tid på att läsa allt han skriver och lära mig allt om honom"? Borde det inte vara precis tvärtom; att man helt sonika struntar i folk man ogillar, så långt det är möjligt?

Vad som fått mig att fundera på det nu är att Marcus Birro stängt ner sin blogg, efter ett mail eller en bloggkommentar eller vad det nu var. Meningarna han fick skickade till sig var så fruktansvärda att jag inte ens vill citera dem här, det gick över varje tänkbar gräns. Helt enkelt ett äckligt omänskligt påhopp.

Nu är det så att jag och Marcus Birro inte alltid håller med varandra. Framförallt när han sitter och analyserar fotboll har vi svårt att klicka. Vilket i förlängningen betyder att han antagligen inte gillar det jag anser om fotboll. Men bara för det så skulle jag aldrig komma på tanken att ta till personliga övergrepp på honom. Istället muttrar jag till mina vänner att "den där Birro, han borde hålla sig till poesi, för där är han svårslagen. Fotboll kan han då inte". Marcus Birro å sin sida gör inte ett skvatt åt mina tankar, ty han vet inte om dem då han helt säkert inte läser denna sida. Och även om han gjorde det skulle han inte hänga upp sig nämnvärt på det.

För. Så. Funkar. Normala. Människor.

De skickar inte hotbrev, de hoppar inte på folk vare sig verbalt eller fysiskt, de skändar inte minnet av avlidna, de sitter inte på sin kammare och funderar på hur man kan såra folk som mest bara för att de inte tycker likadant som dem.

That's all I have to say about that.

Dagens låt är "A satisfied mind" med Johhny Cash.

Att en helg kan gå så fort. Och det trots att den innehåller fler dagar än vanlligt. Ty min helg slutar inte förrän imorgon den här gången.

Och lik förbannat känns det som att jag kom igår. Framförallt känns det som att jag inte alls vill åka imorgon. Detta är en bön, gott folk, om att snart få återvända och stanna. För det är så sjukligt vemodigt att lämna den här stan varenda gång. Så illa att jag snart byter namn på den här platsen till skickahemmig.nu.

Nu börjar magontet.

Dagens låt är "In Berlin", Sugarplum Fairy.