Ett par filmtips
Nåväl, det har setts film på senaste, vill jag lova. Slumdog Millionaire, Milk, Män som hatar kvinnor och Jakten på lycka för att nämna några. Låt oss börja med den sistnämnda, för att jobba oss uppåt kvalitetsmässigt. Den känns som amerikansk variant på Livet är underbart, utspelad i 80-talets San Fransisco, med dåvarande finanskris och allt. Men Jakten på lycka saknar allt som är fantastiskt med den italienska förlagan, och är i slutändan en bagatell som man både kan ha och vara utan.
Stieg Larsson-filmatiseringen däremot var en positiv överraskning, en av de bästa adaptioner jag sett på länge och dessutom kanske den bästa svenska spänningsfilmen någonsin (en miljard Beck-filmer inkluderat). det kanske säger mest om min generella syn på svensk film, men så är det.
Milk bjuder en gripande och intressant historia, och är klart sevärd, men Sean Penns Oscar var väl att ta i. Film-Tobbe brukar poängtera Penns förkärlek till gråtscener, och det blir ytterligare vatten på den kvarnen kan man väl säga.
Slumdog Milionaire å sin sida är precis så bra som alla säger. Snyggt filmad, otroligt berättad och välspelad. Se den, för höge farao, om ni inte sett den.
På bokfronten rekommenderas Peter James Levande begravd, ohyggligt spännande. Ska bli intressant att upptäcka vidare verk.
Dagens låt är "You got nothing on me", Mando Diao.
Skrytdags
Och Sockertopparna var precis så bra som de brukar, även om det inte går att jämföra en liten scen en vanlig lördagkväll i Peking med en stor scen en alldeles ovanlig Peace & Love-kväll på hemmaplan. "Marigold", "The Escapologist", "Just a little bit more" hörde som vanligt till favoritnumren. Och trots mina bedjande ögon blev det ingen "In Berlin" eller "Far away from man". Man kan ju inte få allt här i världen.
Roligast av allt var mina två följeslagar som inte var särdeles inlyssnade på Gondorrock. De kommer inom snar framtid att vara det - de gav spelningen fyraåenhalv av fem möjliga.
Från det ena till det andra så hämtade Sommardöden upp sig betänkligt mot slutet, sista hundra sidorna var svårsläppt läsning. Så av de två Kallentoftare jag läst måste denna vara den att rekommendera hittills. Och enligt rykten kommer Höstoffer inte upp i samma klass, men det ska jag bli varse senare. Att läsa framöver blir Ninas resa av Lena Einhorn och, på stark inrådan av en kollega, Levande begravd av Peter James. Den senare ska tydligen vara nåt av det populäraste Storbritannien har att erbjuda i läsväg, och nu börjar hans böcker komma på svenska också. Ska bli intressant hur som helst. Eftersom båda dessa verk planeras att läsas kring Medelhavet om sisådär en vecka så torde upplevelsen som helhet blir bra.
Till sist kan det avslöjas att filmatiseringen av Låt den rätte komma in inte är att rekommendera. Överhuvudtaget.
Dagens låt: Timo Räisänens version av "You shook me all night long".
And his name shall be...
Såg nån en tumme fara förbi fönstret så kan det ha varit min. Den blev äntligen urdragen förra helgen, då jag slog till och införskaffade fortskaffningsmedel. Ni läser numer en blogg vars innehavare är bilägare igen.
Nu ska jag försöka att minimera bilåkandet, men det är icke desto mindre en fanatastisk (sic) känsla att åter vara hyfsat fågelfri. Och pank, givetvis. Pärlan, Shadowfaxe och Brego är efterträdd av: Ulf. I väntan på bättre namn. Han sköter sig hursomhelst exemplariskt så här långt.
Ett filmtips är BBC-faktionen Into the storm om Winston Churchill. Intressant och rasande välspelat på alla håll. Att man får en hel drös tänk- och minnesvärda citat serverat gör den inte ett dugg mindre sevärd. Den mannen verkar ha haft en sällan skådad intelligenskvot.
Jag har dock hört en historia som inte sågs i filmen, som jag tycker är vansinnigt rolig. Det handlar om den store cigarrökaren och en av hans bittraste kritiker i parlamentet (som jag tyvärr glömt namnet på). Hon tröttnade totalt ur på Winston och berättade att om hon vore hans fru skulle hon minsann hälla gift i hans te. Churchill svarade lugnt:
"Och om du vore min fru skulle jag dricka det..."
På läsfronten spisas just nu Mons Kallentofts Sommardöden (på dalmål "Sömmädöödn"). Väldigt lik första boken om Malin Fors, Midvinterblod, vilket betyder att det är en annorlunda deckare som dock inte känns särskilt spännande.
Dagens låt: "The wind cries Mary", Jimi Hendrix.
Kommentatorkommentar
För övrigt skall också varning utfärdas för Dalarna med omnejd. När regnet slutar kommer ett annat oväder, lagom till helgen.
Dagens låt torde vara "Far away from man", Sugarplum Fairy.
Tittat, lyssnat, läst
Och så slukas det film som i fornstora dar också. Mest medelmåttiga dussinfilmer tyvärr, men emellanåt smyger det fram en liten pärla. Som alldeles nyss, då jag ramlade över Delirious, nån form av dramakomedi med Steve Buscemi i huvudrollen. En fascinerande berättelse som slutar lite väl sockersött, men klart sevärd. Buscemi är i sluskig toppform, i vilken han gör sig allra bäst. Jag menar, till och med när hans karaktärer försöker bättra sig går det åt helvete (lex Sopranos)
På musikfronten intet nytt, dock. Jag lyssnar fortfarande mest på Johnossis båda album, Elvis Costellos (som för övrigt gör en riktig kul cameo i Delirious) My aim is true och The Tallest Man On Earths Shallow Grave. Tilläggas kan dock att efter inlagringen av dammigheter i CD-hyllan har gamla favoriter fått en renässans. Soundtracket till Godzilla gömmer till exempel en hel del godbitar, som "A320", Foo Fighters, "Macy day parade", Michael Penn och The Wallflowers (med Jakob "Bobs grabb" Dylan som vokalist) finfina cover på Bowies "Heroes".
Dagens låt är ändå från en helt annan film, nämligen Juno, heter "All I want is you" och framförs av Barry Louis Polisar.
Att kombinera
Så varför ända in i hela Hälsingland bloggar jag?
Dagens låt är "Party with my pain", Johnossi.
Att handla kulturellt
Jovisst, jag var där i helgen igen. Åkte med ett par slantar på fickan, kom hem utan dessa men med ett par skivor, en dvd och två böcker.
Musiken var Johnossis andra skiva, All they ever wanted och tidigare hyllade My aim is true med Elvis Costello. Glad som ett barn över att ha dem i skivsamlingen vandrade jag mot nästa mål. Bokskotten.
Och jag vet ju att jag aldrig lämnar det stället tomhänt. Denna gång var tanken att hitta en pocket att sluka på tåget tillbaka, och förslaget till mig själv var Låt den rätte komma in, John Ajvide Lindqvists superhypade thriller. Och visst, den hittade jag. Det var bara det att Martin Kellerman haft godheten att precis nyligen släppa ett sprojlans Rocky-album också, det sextonde i ordningen. Tack och bock, snuslock.
På senaste har jag börjat samla Eddie Izzards fenomenala shower på dvd. Bland de kändaste saknades innan helgen bara Dress to kill. Men det var som sagt innan helgen det. Och det, liksom alla övriga inköp, var tokvärt. Det kan vara det roligaste som någonsin funnits på skiva.
Dagens låt är "You got nothing on me", Mando Diao.
And then there was film
Det var nu inga lillfingerfilmer (ni vet, ut med lillfingret från vinglaset för att visa exakt hur fiiina kulturverk man åskådat), men god underållning för stunden bjöd de alla. Först ut var The Bourne Ultimatum, tredje filmen om Jason Bournes minst sagt traumatiska leverne. Det är Bond på steroider, kan man säga, och full fart mest hela tiden. Spännande, rafflande men lite väl rörigt emellanåt.
I nästa film var det dags för Matt Damon igen, fast tillsammans med George Clooney och Brad Pitt och några andra. Ocean's Thirteen ska man förstås ta för vad det är, varken mer eller mindre. Småroligt och väldigt mycket kändisar, men finessen som gjorde första filmen så bra finns inte längre. Hoppas Steven Soderbergh och gänget inser att det räcker nu.
Till sist blev det en överraskning, ty jag trodde I am legend skulle vara en dålig kopia av magnifika 28 dagar senare. Så var nu inte fallet, den innehåller en hel del gripande scener och lyckas till och med skrämmas ett par gånger. Tyvärr lämnar slutet en stor portion övrigt att önska, och det drar ner helheten betänkligt.
Vad som visades när jag vaknade var inte vad jag tittade på när jag somnade, kan jag avslöja. Recension på det får ni leta efter nån annanstans, detta är en barntillåten blogg. Och föräldratillåten med, för den delen.
Dagens låt är nog "On the road again" med Willie Nelson (given Guitar Hero-favorit).
Workaholic
Från klockslaget 21.30 på fredagen till samma klockslag på söndagen är det noga räknat fyrtioåtta timmar. Dessa fyrtioåtta timmar kan man disponera på väldigt olika sätt, beroende på hur man är lagd. Själv valde jag att arbeta i trettioen (inte lika noga räknat, men nästan) av dem. Därför den ofrivilliga helgvilan för bloggen. Och därför den enorma trötthet som härjar min kropp i detta nu.
Och jag är inte på något villkors vis ledig än heller, nej nej. Detta skrivs på en driftledningscentral långt från dig.
Men jag har hunnit läsa en del också. Vilket är intressant, hur kan det komma sig att jag har tid att läsa efter semestern? Märkligt, på min ära. Men Vägen gick med en hiskelig fart, med mina mått mätt. Och det var en gastkramning, det vill jag lova. Dystopi är bara förnamnet. Inte sedan jag läste Zolas Krogen har jag mått så dåligt under läsning. Ändå vill jag rekommendera verket, ty det är enastående fascinerande, såväl berättartekniskt som idémässigt.
Dagens låt får bli "I won't be found", The Tallest Man On Earth.
Att sikta sant
Vandrade vi alltså in till Ingemar och letade. Det skulle ju till musik som vi båda gärna lyssnar till och dessutom inte hade därhemma. Vilket visade sig vara ett svårare uppdrag än väntat, men en annan ramlade på finfina Franz Ferdinands självbetitlade debutalbum och en helt okej samling med Smash Mouth ("Walking on the sun"!).
Min partner in crime hade svårare att hitta rätt, men han tyckte ändå att vad som spelades i högtalarna lät väldigt intressant - och fann bifall hos mig - varför han frågade oraklet bakom disken vem som musicerade. Det visade sig vara Elvis Costellos allra första album, My aim is true. Sagt och gjort, efter en föreläsning signerad Ingemar åkte den med till skogen.
Och som den spelades. Ujejuj, sicken platta det visade sig vara. Enastående ackompanjemang till malthumlejästochvatten och kortspel, kan avslöjas. Det enda jag inte riktigt förstår är att jag inte upptäckt karln tidigare (Elvis alltså, Ingemar har jag lyckligtvis språkat med förr). Till och med Fadern, som kom upp en sväng, ansåg det vara "Föjävla mysett" (på svenska: utomordentligt trevligt) att lyssna på Costello. Så, till er alla, ta nu er tid att bekanta er med åtminstone det albumet.
Dagens låt, således, "Less than zero", Elvis Costello.
Insiktsfullt
Dagens låt är, fortfarande, "Honey won't you let me in", The Tallest Man On Earth.
"It's raining sideways!"
Finnes: ett stycke gigantiskt saltkar. Kryddobjekt: stora öppna semestersår. Andemening: Jag har redan haft min semester, med ungefär två och en halv veckas stekande sol. Och jag ler lite i smyg åt att det spöregnar nu.
Jag är nu inte så elak att jag garvar åt de av er som har översvämningsproblem, inte alls. Er tycker jag synd om, och kunde jag hjälpa er på nåt sätt skulle jag göra det. Mina vädergudsegenskaper är nu starkt begränsade, så jag kan tyvärr inte det.
I och med mitt yrke är jag också starkt övertygad om att detta inlägg kommer att bita mig i ändalykten vad det lider. Den dagen, den sorgen.
Dagens låt: "Honey won't you let me in", The Tallest Man On Earth.
P.S. Rubriken är hämtad från ett av de roligaste Family Guy-avsnitt som gjorts, uttalat av meteorologen Ollie, som i nästa mening rapporterar att hans paraply är "Inside out, two miles away". D.S.
Still catching up
Nå, det var nu det här med annan kultur än musik som avklarats sen sist. Här måste jag klara mig med mitt eget goda (nåja) minne, eftersom jag inte längre frekventerar filmtipset.se. Och den där ansiktsboken har jag pensionerat (såja). Så man kan undra varför i hela världen jag betalat för Internet på senaste.
Se där, så lätt det är att vandra iväg med tankarna. Det kan bero på att det i filmväg inte varit mycket bevänt. Flamman och Citronen såg jag häromsistens, och den var god underhållning för stunden. Men den hade svårt att bestämma sig för att vara en spänningsfilm eller ett drama, vilket gjorde den till en okej blandning, varken mer eller mindre. Body of Lies såg jag för lite längre sen, och den hamnar inom väldigt lika recensionsramar. Exakt lika, faktiskt, så läs om det som står ett par rader upp och tänk Leonardo DiCaprio istället för Mads Mikkelsen och nutida terrorister istället för fyrtiotalistiska nazister så hittar ni rätt. Typ.
Eftersom jag, sen jag slutade blogga, börjat hitta rätt bra i den kungliga hufvudstaden har jag också hittat Bokskotten (låt vara att jag kan den vägen i sömnen redan sen tidigare, men iallafall) vid ett antal tillfällen. Mest har det blivit Rocky-album därifrån - är numer aldrig så lite stolt ägare av alla utkomna album - men ett par romaner har jag också klarat av. Att köpa, alltså, inte läsa. Intressant Hasseåtagebiografi, Le Carrés senaste (i segaste laget), andra delen av Conn Igguldens serie om Djinghis khan och nämnda seriealbum är exempel på verk som legat framför.
Nu har dock Cormac McCarthys Vägen påbörjats, efter stark inrådan av Trumslagarpojken. Efter den följer No country for old men av samme författare, med uppdraget att se om boken är lika bra som filmen. Tipset är givetvis att den är bättre. Ska hursomhelst bli spännande.
Kvällens låt blir "I think I need a new heart" med Magnetic Fields, som jag återupptäckte under gårdagens inlemmande av skivor i databurken. Den hör till svunna tider, då livet innehöll världsbildsuppdateringar från en viss Mr Spoon.
Mitt namn är Arathornsson. Aragorn Arathornsson.
Vad som fick mig tillbaka? Pja, jag har egentligen inget bra svar, förutom att många små pilar pekade hitåt. Avgörandet var att läsa en mycket nära släkting som startat upp en finfin sida här borta, ta en titt när ni läst klart här. Man kan ju inte låta andra delar familj dra lasset, liksom. Eller låta dem gå om en, hemska tanke.
Peace & Love-festivalen gick ju av stapeln för en dryg vecka sen också, det var en stor gnista. För att inte säga majbrasa. Jag menar, det känns lite tråkigt att inte berätta vad ni som inte var där gick miste om. Men ni gick miste om en fantastisk Mando-spelning, förstås, och en alldeles lysande Hello Saferide-timme också. Sockertopparna gjorde en av de bästa spelningar jag sett dem göra, vilket säger ganska mycket. Soundtrack var okej, Johnossi (nya favoriter!) riktigt bra, Miss Li strålade ikapp med solen och så råder jag er att kolla upp Adam Heldring, det kan bli nåt i hästväg.
På musikfronten har förresten en annan favorit dykt upp också, sen sist. The Tallest Man On Earth är musik för hela själen, utifrån och in. Och sånt behövs en dag som denna, den sista dagen på semestern.
Det kommer fler inlägg inom kort, det finns en del att säga om senaste halvårets böcker, filmer (jo, med viss vilja blir det plural på båda), sporthändelser och förmodligen mer musik också. Med mindre storhetsvansinniga rubriker. Trots allt var det kanske inte konungens återkomst.
Dagens låt är "Man Must Dance", Johnossi.
The long kiss goodbye
Det där bröllopet gick mig på nerverna direkt. Råkade sitta i bilen och tänkte lyssna på semifinaler i sprintskidåkning. Men nej, då var dags att lyssna på Herman Lindqvist, via länk från Paris, som skulle diskutera den historiska betydelsen av förlovningen. Inte ens han själv tyckte att det var intressant. Sen skulle kommunalrådet i Ockelbo (skoter, någon?) glädja sig en stund. Sen skulle Lotta Bromé för hundrade gången på tio minuter berätta att Kronprinsessan nu alltså ska gifta sig... om ett och ett halvt år.
Vid hemkomsten briljerade TV4 i hysterin med att ställa in alla program mellan kvart i ett och tjugo över sex för att prata om exakt samma sak hela tiden. SVT hade godheten att bara köra ett par timmar. Vansinne var ordet, både företeelsen och den förhärskande känslan hos undertecknad.
Det största sen sist är ändå Mandos nya. Skaffa Give me fire, säger jag bara.
Apropå Borlänge så är dess gator inte säkra. Åtminstone inte dess oskottade trottoarer, trampandes i lågskor. Det sa bara knak, och på två nanosekunder gick jag från upprätt gående med hel fotled till liggande med inte fullt lika hel fotled. Så nu sitter jag här, med ett finfint gipspaket från knä till (numera blåsvarta) tår. Ovanpå detta en präktig förkylning.
Tack vare den vidunderliga gåva som min familj förärade mig på bemärkelsedagen häromsenast, går det dock ingen jättenöd på mig. Sopranos-boxen, ni vet den med stort S, har landat. Dagarna går.
Som rubriken antyder är detta det sista som skrivs här på mycket länge. Ni har förstås märkt att jag tappat sugen alldeles på slutet, och det har inte ändrats. Ville bara ge mina sista tankar och samtidigt passa på att tacka er läsare, både ni som kommenterat och ni som varit anonyma, såväl nära sörjande som ni som hittat hit under vägen. Stort tack för visat intresse, och må fridens liljor kanta alla era vägar.
I surrender
Så skrocka på bara. Gör som Patrick Kenzie, Julius Caesar, Tomas Holmström, Djingis Khan, Angie Gennaro och allt vad de heter. Eller ta det ett steg längre, och döp en av huvudkaraktärerna till Skrocka (Chuck Aule, Patient 67, av Lehane). Kör bara, som de säger där jag tjänar mitt levebröd. Jag orkar inte reagera längre.
Nu ska jag fortsätta titta på mina nya, skitsnygga, skor. Så det så.
Dagens låt: "Bag it up", Oasis.
Dagen efter
Starka kort i studion. Det bästa som finns i kommentatorsväg. Två (åtminstone till en början) tokladdade lag. Tempo så till den milda grad. Till och med en riktigt bra domare. Så såg förutsättningarna ut. Och så blev resultatet - på alla sätt och vis - alldeles, alldeles underbart. Och klockrent.
Jag dansade istället för att vandra genom stadens gator och torg på hemvägen. Log åt alla jag mötte. Flög över Folkparken. Hjulade över Femöresbron. Bugade lätt bortåt Idrottsparken till, som för att ge en gest åt själva spelet fotboll.
Även annars är livet så här långt ganska trivsamt 2009.
Dagens låt: "I was dancing in a lesbian bar", Jonathan Richman.
P.S. Klockrent - är det samma sak som urtvättat? D.S.
Året i ordbilder
Denna bloggs första årsslut firades med en årslista för att presentera undertecknad. Andra, tillika förra, året gjordes den av ren och skär pratlust. Och till i år har den blivit tradition. Men märk väl att det fortfarande inte handlar om mainstream.
Här är således 2008 års...
... svårsläpptaste läsning: Ett land i gryningen, Dennis Lehane. Som jag sa bara för ett litet tag sen: Jävlaranamma. Konkurrensen kom närmast från en rätt gammal, men för mig ny, bok; Kapuscinskis Fotbollskriget.
... dubbel: Manchester United. Champions League och Premier League samma säsong. Det var nio år sedan sist, och dear lord så skönt det var att knäppa Chelsea på näsan en gång för alla.
... blötaste båtfärd: Turning mellan Helsingborg och Helsingör en dag i slutet av Februari. Blött ute, blött inne.
... största besvikelse: OS i Peking. Jag vet, det var en fest och och mästerskapen sken och folk var fina och det slogs rekord och blablabla. Men jag rycktes aldrig riktigt med.
... bästa skiva: Ja, vilken ska man välja? Fortress around my heart, Ida Maria, Echoes, silence, patience & grace, Foo Fighters, More modern short stories, Hello Saferide, The wild one, Sugarplum Fairy, Rockferry, Duffy... Und so weiter, und so weiter. Det har vimlat av dem i år. Priset får nog ändå gå till Amy MacDonald och albumet This is the life. Fenomenalt helt igenom, vilket i princip stämmer in på alla uppradade. Men antalet spelade timmar fäller avgörandet.
... filmupplevelse: No country for old men. Och här är konkurrensen inte alls lika benhård. There will be blood är nog närmast.
... uteblivna köp: Den infernaliska bilen. Har gått och grunnat i ett halvår men inte lyckats få tummen ur. Verkar i slutändan vara en smart strategi rent ekonomiskt.
... låt: Samma problem som med albumen. Men om vi bortser från de många, många fina låtar som finns däruppe så sticker ett par stycken ut. "The vowels, Pt. 2" med Why? och "These old shoes" med Deer Tick (båda presenterade av kära örebroare) är främst, och vinnaren blir den senare. Den är helt enkelt underbar.
... roligaste känslocomeback: Plötsligt var det himla skoj att fota igen. Det var tio år sen sist.
... välförtjäntaste utmärkelse: Bragdguldet till Jonas Jacobsson.
... mest lysande fest: Överraskningsfesten för en 25-årig dalmas. Hela rövarbandet samlat under ett och samma tak, det har aldrig hänt förr. Men fantastiskt lyckat blev det.
... livespelning: Tja, fan vet. Det var längesen jag sett så lite som i år.
... mest försenade: Min entré till Sopranos-världen. Men den var ju väl värd sin väntan.
... citat: "Jag frågade vad han ville ha i julklapp, men han hade inte bestämt sig." Magnus Wernblom, på en journalists fråga om vad han i stridens hetta sagt till en domare.
Med detta sagt, go' vänner, önskar jag er ett Gott Nytt År och att vi ses på the flip side.
Julhälsningen
Så ska det vara, för så är det alltid. För en julfascist som underteknad är det således ett hårt, hårt slag att vara tvungen att arbeta denna kväll - för att inte tala om imorgon bitti.
Trots allt detta: Det är förbaskat skönt att det är den helg det är. Och jag önskar varenda läsare en fantastisk jul.
Dagens låt: "O Helga Natt" framförd av Jussi Björling.
Mer jul, ge mig
Det gick vägen, men det var knappt. I stressen ordnade jag mig själv en tidig julklapp. Timo Räisänens samlade covers, som går under namnet ...and then there was Timo. Hittills ganska trivsam.
Man skulle alltså kunna tro att jag är i vintriga Dalarna. Men, så är inte fallet. Jag har två nattpass kvar att avverka i Peking innan skinka, Kalle, prinskorv, Karl-Bertil, laxpaté (aktarej, va gott det är med mammas laxpaté) och tomtar tar över showen.
Som jag antydde var det alltså vinter där jag var i förmiddags. När jag för en knapp timme sen rullade in i Peking såg jag en golfspelare som slog ut på hål 14. Ge mig en ordbok så ska jag förklara ordet kontrast.
Dagens låt - för att börja närma sig julkänslan - är The Pogues och Kirsty MacColl med "Fairytale of New York".